Four tet and for friends

Read erect redirect

Jag sitter vid en fet fancy dator bredvid en vägg fylld med sånna där snygga magasin. Sånna som vi köper inför långa tågresor men vi snabbt glömmer när vi ser overkligheten flyga förbi utanför fönstret. För när en lever bland betong och krig som börjar precis här, i våra egna städer, så lockar naturen oändligt. Ett larm går av och alla närvarande ser sig om kring. Ser på varandra. Plötsligt är vi sammankopplade och vi höjer nervöst på ögonbrynen. Det springer förbi en vaktmästare och vi byter ut nervösleendena mot tackochlov (att jag slapp göra nånting) leenden.

Jag ser ut genom tjocka glas. Jag lutar mig framåt, lägger huvudet i händerna med armbågar stödda mot knän. Jag drar ett djupt infekterat andetag. "Rotation". Vad fan är det för jävla namn för något så hemskt så hemskt? Förflyttning till Afganistan, till krigets skugga. I alla fall verkar du tro att det är i skuggan av konflikt ni ska handla. Jag tror att vad ni har är jävligt lite att säga till om. Är det inte det hela militära systemet går ut på. Nån annan tar besluten. Ifrågasätt inte. Ta inte upp nånting som inte redan behandlats av dina överordnaden. Så verkar det. Jag lider. Men det är ett kluvet lidande för jag vet att det här är större än min personliga anknytning till frågan. Att ha någon nära sig som ska delta i vad jag anser vara brott mot mänskligheten är stört svårt. Stört svårt. Jag skäms. Jag gråter. Jag har ångest. Men det gäller som sagt lite mer än mitt ynka besvär. Det råkar gälla ett helt system som bygger på utnyttjandet av Annan. Att det börjar här, just där vi bor, är det ingen som pratat om förut. Att länder bygger sina ekonomier på konflikt och mördande i krigs namn, i terroristbekämpnings namn, det är helt jävla ofattbart.

Läs om Ofogs kampanj War starts here eller Kriget börjar här på
Ofogs hemsida

Leaving on a monday

Att tappa bort folk på vägen. Var tar borttappade saker vägen? De stannar antagligen kvar där de lämnades, men när det gäller människor är det svårt att säga. De är varken saker eller stannar på samma ställe särskilt länge. Om alla ändå vore grannar!
Jag har fått några klagomål på hur jag sköter mig som vän. Att jag ibland förväntar mig saker som gör att annan part känner press och att jag ibland inte hör av mig eller svarar på andras initiativ. Jag vet inte om det är en generell iaktagelse och årgärd som behövs eller om jag ska fundera på vad som kan göras i just dessa specifika fallen. För generellt sett är jag sjukt kass på att höra av mig. I vissa perioder hör jag av mig jättemycket, sen går jag som i socialt ide och det går lång tid innan jag åstadkommer ett "Länge sen...". Och ibland känner jag mig svår och trotsig och tänker jag ska väl inte vara den enda som hör av mig. Fast så har det kanske inte varit nu ändå. Jag vet inte. Men det här med tid och att lägga tid på personer. Prioritering och stress och närhet och avstånd. Medel att lösa problem människor emellan såsom sms, brev, mail, serious talks, diskussioner, fighter osv. Jag känner mig lite mentalt.. hm.. käftsmälld. Fast det kan hända att det mest är en försvarsmekanism inför kritik som får mig att känna mig osäker och ansatt.

Men det här med att komma fram till dealer med folk. Gemensamma bestämmelser över hur det ska kunna funka mellan just oss. Det är inte så att jag tar notoriskt avstånd från sånt, bara att jag känner ord som performativa. De gör något med oss, med kontexten. Kär, överenskommelse, förhållande, relation, kärleksrelation, vänskap. Så jag försöker att... samtala om sånt här. Fast när det ska pratas om saker med folk det känns lite sådär svårt kommunikationsmässigt med så blir det svårare. Men jag ska göra det lättare, för allt är i mitt huvud. Där har jag redskap att hantera allt. Ja faktiskt, allt. Jag ska göra en del listor, för sånt gillar jag. Tydlighet, ordning och reda i bland tankar och törnar. Önska mig lycka till. Lycka till!

Sick oh no oh yes

Jag är sjuk. Störd i huvet. Väldigt förkyld. Helt pervers helt enkelt.
Ibland är det svårt att veta skillnaden mellan bakterier och virus som letar sin väg in i kroppen och ställer till det och huruvida det är samhällets bestämmelser om hur jag bör vara och hur jag sen frångår det som skaver trycker och klämmer och sätter dit mig både utanpå och inuti kroppen. Jag ropade under högljudda hämdaktionsminuten (istället för att ha en tyst minut på Transgender day of Rememberance höll vi en hämdminut på vår Transgender day of Vengeance!) ut Sjukpenning! Detta som referens att sjukdomsstämplen för homosexuella kvarstod till 1979, då en aktion på Socialstyrelsens trappa resulterade i att den nytrillträdda chefen för socialstyrelsen, Barbro Westerholm, att avskaffa sjukdomsbegreppet. Men fortfarande idag är transsexualism och sk "könsidentitetsstörning" klassat som psykiska sjukdomar. Kalla det känsidentitetsvariation damn it. Vad fan är ni rädda för? Att vi ska ta över världen? Varför inte?

http://queersmotkapitalism.wordpress.com/

Brains stormin

Ett underlag för kreativitet, en långdragen tanke om var och med vem. Idéer och illustrationer om och av verklighet, så som jag vet. Jag vet jag vet jag vet ingenting. Så kom helt nära nej dra försvinn. Jag trivs i kylan och gillar tider på dygnet när det inte så så många uppe och alla går lite i sin egna värld. Det gör ju alla ändå, men tidiga mornar slutar folk eller orkar inte låtsas. Det är ok att varar introvert, världsfrånvänt, hemlighetsfull, svinsur. Det är ju morgon. Lite senare på dan klistrar vi alla dit våra leenden som vi matchar med passande hälsningsfraser. Jag är trött på att livet är en sån dålig teater. Inte att folk spelar dåligt. Spela gärna dålig teater, för ingenting hänger ändå ihop och alla skaver vi lite på och i tillvaron. Men all skit som får fortgå! Det är den jag inte kan med.

Jag fick ett fint mess om huruvida jag ville illustrera en queer/trans sexbok för barn. Eh, ja gärna. Så förhoppningsvis blir det så. Och The Story Of Us finns med i bakhuvet. Queer borde översättas till pervo på svenska. Jag gillar svenska översättningar. Jag gillar engelska också, men inte på bekostnad av det svenska språket. Utöka, inte byta ut. Dags förresten att reclaima ordet? Pervorörelsen i Sverige eller varför inte hbt-p?