Time off time loss

Vad vi har är tid. Tid ligger alltid framför en. Runt omkring en. Tid som står still eller flyger fram. Bort. Det finns kanske egentligen inte. Framför allt är förändring det som kännetecknar tiden. Förändringstimma åtta här är ekot. Dagen har rört sig fram och tillbaka på olika platser i landet. Vittnen säger att människorna för det mesta inte varit medvetna om den, men ändå trott sig förlora den. En särskild rapport menar att tiden är en illusion skapad för att hålla folket under kontroll. Om detta tvistar de lärda.

Jag kan knappt bärga mig. Jag får smaka små stunder av ljuvt lugn. Av ett stilla sinne. Av en hjärna som varken går på hög- eller lågvarv. Det smakar gott. Det bästa är att då kan jag börja göra egna regler. Då behöver jag inte förhålla mig lika mycket till allt uppuppupp eller nernerner, då kan jag komma på vad jag för tillfället verkligen vill göra. Som att ligga på en mjuk filt i gräset och ta kort på molnen. Eller göra en fantastisk väggmålning med hjälp av overhead, sådär proffsigt förberett och noggrannt och framför allt SNYGGT.
Som så många andra tar jag för nu och tills vidare hjälp av medicin för att klara av. Det finns mycket som ska klaras av nämligen. Leva huvudsakligen. Jag tror att det hjälper många människor, oavsett om deras bekymmer kommer som biverkningar av vårt samhälles olika synliga och osynliga förtryck och om dessa orsakat obalans i kroppen eller om det är något annat. Det hjälper många. Det är svårt att veta precis hur skurkaktiga läkemedelsföretagen är. Antagligen oändligt. Oändligt skurkaktiga och jävliga. Finns det mentalsjukdomar? Har jag en sån? Eller är allt påhitt?

Solen skiner och mitt stilla sinne belönas med d-vitaminer. Jag har lust att planera framtidens stora fabulösitet, men jag lugnar mig. Det är inte dags än. Ännu är tid för vila, ännu har jag en bit kvar tills jag kan fortsätta skapa om livet. För nu kan jag överleva, det är viktigast. Jag kan ta det lugnt. För sånna här svängningar är inte att leka med. Så jag leker inte just nu. Jag tar hand om mig.

Stil utan ord och saknad utan hopp

Det krävs en hel del för att förstå sin egen situation. Jag försöker själv så det knakar och med hjälp av andra. Tänk att få ägna ett helt liv åt att göra onödiga saker. Onödiga i avseendet pengaalstrande eller samhällsgivande. Tänk att få göra precis vad en vill. Att tänka fritt och leva genom sina idéer med alla värderingar, principer och regler DIY (do it yourself). Jag klappar mig själv på kinden alldeles för sällan. Jag förväntar mig alltid att nån annan ska göra det. Fast det är ju svårt eftersom jag i regel undviker att släppa folk så nära. Inte för att jag inte vill... eller jo. Precis därför. Fast också för att unvika skada. Undvika att andra tar skada. Jag skonar er, fattar ni det. Otacksamma jävlar. Nej skämt å sido. Jag väljer inte isolation, jag hanterar mitt liv.

Stirrar ut i rymden och vad ser jag? När jag borstar tänderna och hänger ut genom badrumsfönstret. Inte en kotte utom busschauffören. Som sitter i den röda Stockholmsbussen. Det är samhällskritik jag sysslar med. Jag hatar det här samhället, varför stannar jag? Det finns så många olika ställen, olika sätt att leva på. Jag har kanske bara inte hittat hem än. Eller så motverkar mina egna signalsubstanser mig. Ungefär som allergi eller reumatism. När kroppen vänder sig mot ofarliga ämnen eller kroppsegna ämnen. Vad gör vi med oss själva?

Jag vill inte skona folk. Jag vill älska folk. Men sanningen är den att jag är en komplicerad nöt att knäcka och du hinner antagligen 1)tröttna, 2)bli sårad eller 3)dö ut, innan jag tinar. Jag vill inte det här och jag gör aktivit saker för att motverka all skit jag har i mitt liv. Men just nu är det sommar och allt är upp och ner. Psykologi rädda mig!