Det krävs en hel del för att förstå sin egen situation. Jag försöker själv så det knakar och med hjälp av andra. Tänk att få ägna ett helt liv åt att göra onödiga saker. Onödiga i avseendet pengaalstrande eller samhällsgivande. Tänk att få göra precis vad en vill. Att tänka fritt och leva genom sina idéer med alla värderingar, principer och regler DIY (do it yourself). Jag klappar mig själv på kinden alldeles för sällan. Jag förväntar mig alltid att nån annan ska göra det. Fast det är ju svårt eftersom jag i regel undviker att släppa folk så nära. Inte för att jag inte vill... eller jo. Precis därför. Fast också för att unvika skada. Undvika att andra tar skada. Jag skonar er, fattar ni det. Otacksamma jävlar. Nej skämt å sido. Jag väljer inte isolation, jag hanterar mitt liv.
Stirrar ut i rymden och vad ser jag? När jag borstar tänderna och hänger ut genom badrumsfönstret. Inte en kotte utom busschauffören. Som sitter i den röda Stockholmsbussen. Det är samhällskritik jag sysslar med. Jag hatar det här samhället, varför stannar jag? Det finns så många olika ställen, olika sätt att leva på. Jag har kanske bara inte hittat hem än. Eller så motverkar mina egna signalsubstanser mig. Ungefär som allergi eller reumatism. När kroppen vänder sig mot ofarliga ämnen eller kroppsegna ämnen. Vad gör vi med oss själva?
Jag vill inte skona folk. Jag vill älska folk. Men sanningen är den att jag är en komplicerad nöt att knäcka och du hinner antagligen 1)tröttna, 2)bli sårad eller 3)dö ut, innan jag tinar. Jag vill inte det här och jag gör aktivit saker för att motverka all skit jag har i mitt liv. Men just nu är det sommar och allt är upp och ner. Psykologi rädda mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar