Bara jag jag jag

Ibland är det lätt att vara sig själv, ibland svårt. Den här gjorde jag för ett tag sen. Och hör sen! Det är roligt att vara inspirerad. Jag försöker skala upp, måla mer storskaligt. Inget bloggvänligt än, trots att allt egentligen är bloggvänligt. Puss.

Carola sa det.

Hej känslor, hur mår ni idag? Ska vi ta med lite lugnt idag kanske? Nähä, inte det. Nej varför inte, låt oss fortsätta snurra snabbt som bara tusan. Varför inte snabbare? Låt mina tankar fortsätta vara utspridda vitt och brett, högt och lågt. Det är inte att jag vill förminska någonting, varken känsla eller tanke. Allt som finns i mig tillåter mig att vara fantastisk. Det är bara att min hud exploderar och istället för inre organ har jag förvirring, lavafyllda tomrum (som hela tiden är nära eruption) och fjärilar, hundratals fjärilar som snurrar runt. Jag försöker som tänka att jag bara kan vara just precis här. Här på den här stolen. Med fötterna på det här golvet. Men så fort jag försöker fokusera flyger jag iväg. Jag är hälften av tiden i Stockholm, Frankrike, Knarret och på massa andra ställen som jag föreställer mig i mitt huvud men som jag inte sett i verkligheten än. Din skola. Ditt jobb. Under täcket i din säng.

Skulle inte jag ta det lugnt den här hösten? Var är lugnet? Hur kommer det sig att jag är förälskad? I flera!?! Det är väl inget nytt och inget farligt, men NU!?! HALLÅ? LUGNET? Jag vill avboka allt jag bestämt (inte riktigt allt) och bygga en koja i mitt rum. Ett skyddat tillhåll precis som den där grästäckta plätten mellan de skyhöga träden i skogen bredvid mitt hus där jag brukar ligga. Ligga och titta upp. Önska att jag kunde gråta igen. Att jag vågade ringa dig och vara orolig, förvirrad, rädd. Men med mycket övning har jag slutligen lyckats att helt och hållet förtrycka mina känslor så att jag nu inte har någon som helst aning om hur jag ska få utlopp för dem.

Jag kan vara en tröstande axel. En mörk röst i ditt öra på en madrass med folk runt omkring som suckar, stönar, skriker. Jag kan vara jävligt bra. Men sen då? Upprätthållanden in absurdum. Det är ok att isolera sig lite. De senaste veckorna har varit känslomässigt fantastiska. Jag är bara ovan för tillfället. Ovan att deala med så mycket samtidigt. Trodde jag dragit ner på all action. Men icke. Jag skulle inte ändra på nånting även om jag kunde. Jag gillar det. Jag försöker bara hantera det. Schysst att det ackumulerar i så mycket konst!

Sage Francis och godis!

The curse- iv ly linguist

Idag har jag målat med vattenfärg. Sk. "puckfärg". Stora tjocka papper han målats, droppats, blåsts och tuschats. Mindre papper (A4 är min favoritstorlek, praktiskt va?) med mer glätta har streckats svart. Blablabla, ville mest säga att det har varit en mycket kreativ dag. Jag har förutom en tur till postlådan varit inne hela dan. Det har passerat mycket folk i lägenheten och ett födelsedagsprojekt jag håller på mig ger mig själv minst lika mycket inspiration som det är tänkt till personen i fråga. Roligt!

Störta inspiration just nu:

Graffiti

Stökiga överbelamrade rum

Tända ljus och storm kombinerat

Rap

Höstens tecken

Här håller jag på att måla och teckna, spela gitarr och göra presenter. Mycket kreativ tid, hösten. Bästa tiden faktiskt. Inte så mycket brejk tyvärr, men desto mera hemma häng.

För mer info ang. illustration och så skicka ett mail till marty@birkestam.se.

Sommaren 2011

Sanningen i vitögat

Det var en gång en godispåse. Den stod oskyldigt på ett bord i en lägenhet i mellan/sydvästra Sverige. Runt godispåsen låg papper, pennor och anteckningar från lektioner i spanska. En kudde med ett par raggsocksklädda fötter vilade strax intill. Påsen var röd och vitrandig, som en polkagris, men innehöll bara lakrits. Jefferson Airplane spelade en bit bort och en hjärna gick på högvarv för att hitta lösningar på olika komplikationer. Formuleringar hade gjorts och ett nervöst pirrande och oroligt grumlande kändes i fötternas mage längre upp på kroppen. Godispåsen visste att den blev utnyttjad. Att dess enda roll var att lugna och egentligen knappt uppskattades för dess goda smak eller hållbara och relativt näringsgivande innehåll. Men så kunde det ju vara, det visste den. Häftapparater, mobiltelefoner och ensamhet fyllde rummet där popcorngirlanger, vimpelgiranger och fligolitbokstäver hängde från taken.

Nånstans fanns en tanke som födde tårar i de osminkade ögonen och under mösskanten. Mössan hade suttit kvar sen gårdagskvällen när skrivprogram startats och brev lästs och lästs och besvarats. Mössan, luvtröjan och raggsockorna var som trygghet och kunde eventuellt inte jämföras med de fem olikfärgade tabletterna som stoppades i den oroliga men förhållandevis välmående magen och huvudet vid flera olika tider på dygnet, men var ändå viktiga.

Hösten hade fallit bara en kort kort stund och godispåsen hade legat i sopporna ett antal gånger men alltså gång på gång plockats upp och slängts igen. Nu var den nästan slut och likaså tårlösheten.

Den dag allt blir bra är allt slut. Det stora svarta har smugit undan och nytt hopp tänts i trevåningshusets blommiga fönster. Att hellre ha en komplicerad relation än ingen alls är lätt att säga, svårt att göra. Men ingen relaton alls blir minus på skalan och jag vill inte. Vill inte ha minus. Nya vägprydnader, en stillastående klocka, en överfull tvättkorg, kläder på en klädstång, makt i andetagen och bara möten som känns ofrämmande och behagliga. Inte utsätta sig för onödig stress. Ta det lugnt. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Jag ser hur fantastiska möten vi skulle kunna ha. Vet de vi redan haft. Varför har det tagit så lång tid att smälta allt. Varför tar det alltid lång tid för mig att smälta allt. Varför måste jag har miltals avstånd och tystnad så länge efter intensiva möten? Om detta forskas och funderas det. Tills dess en vegansk pizza och en familjedröm nånstans i det blå. Men höstvindar för också med sig höstmoln och det, det är bland det finaste jag vet.