S-M-ARTY

Nya Bilder JAN 2012

2012-01-26T05:32:00.000-08:00

Brevpapper?

2011-12-16T15:48:00.000-08:00

Efter att ha funderat på och jobbat med merch inför Vulgos Vintermarknad så har jag kommit på den briljanta idéen att göra brevpapper. Jag skriver själv mycket brev, det är en av mina favoritkommunikationer, så dubbelt bra. Det behövs mer långsamhet i denna strukturellt stressade och förtryckande värld. Jajamen. Så vänta bara, snart kan ni skriva flott som fanken, med min signatur på pappret.

I HJÄRTA VULGO!

2011-12-15T14:33:00.000-08:00

Vulgos vintermarknad!

2011-12-13T01:42:00.000-08:00

Hallå hallå i det grå. Bokkafé Vulgo (Nordhemsgatan 49) har Vintermarknad nu på lördag den 17 december kl 12-20 och DOTTERBOLAGET ska vara där. Därav jag. Hehe. Vi ska sälja gamla hederliga DB-grejer, egna grejer, andras grejer. Vill du ha nått pyssligt, serieaktigt, konstligt sålt så får du säkert plats vid vårat bord. Bara det inte är kontrarevolutionärt! Jag ska bla sälja vykort, kanske också mitt senaste fanzine, som inte sett så många ögon ännu. Så kom kom och fröjdas i välbehag och aktivism.

Vulgos välkomsttext:

Vi gör Vulgo till en marknadsplats där vi kan utbyta och handla varor med varandra. Ett ypperligt tillfälle att cirkulera eftertraktat material så som skojiga fanzines, hemmagjorda sexleksaker eller politiska manifest.

Några som anmält marknadsplats är Ingen Människa illegal, Aktion mot deportation, Dotterbolaget med serier och fanzines, Leksaksmonster som säljer leksaksmonster, Femmefraktionen som säljer femmenistisk konst och xBRIGADENx som säljer pyssel med vegan, queeredge och feministiska budskap.

Vi vill såklart denna dag också passa på att göda alla för vintern med extra feta bakverk, sockriga drycker och smakfull lektyr.

Vi ses! Marty

DB-release i Januari och duktighet

2011-12-09T02:11:00.000-08:00

Jag är så jävla duktig! Ha! Jag äter upp duktighetskomplexet och uttrycket och gör precis det jag vill av duktigheten. Bäst just nu är helt klart tecknandet. Tack herrejävlar för tecknandet. Utan det kunde jag lika gärna sova på balkongen i denna ljugljuva vintertid. Vilket kall alltså. Jag kan berätta att Dot(t)erbolget i Göteborg är ena listiga ena och duktiga som sällan! Så jävla smarta, snygga och rika på kreativ gemenskap precisionskonst. Dvs få ut tankar på papper.

Release för nya DB-GBG-numret "Tävlan" på bokkafé Vulgo i slutet på Januari. (Prel 28e). Och såklart slår vi på stort med både buller och kalas. Utställning, fanzineexponering, workshop, pyssel och vet vet, kanske till och med bakverksserier. Allt är möjligt i feminismen och solidaritetens namn och vi hälsar alla villiga välkomna till denna späckade heldag.

Nam nam nam duktigheten smakar gott. Jag tackar för alla privilegier jag haft turen att få och fortsätter med och stöttar allt intersektionellt arbete. Ciao!

2011-12-06T11:38:00.000-08:00

Var på en aspeppig Dottrbolaget-rit-träff ikväll. Så himla fina kreativa människor! Kolla in www.dotterbolagetgbg.wordpress.com !

2011-12-04T05:56:00.000-08:00

Jag letar efter en skrivare/scanner/kopiator till billig penning. Om någon har en till övers eller vet nån som har, så säg gärna till. Det blir mycket bilder på hög här, tråkigt. Nytt fanzine pågång. Både med Dotterbolaget och med mig.

News news

2011-11-15T10:27:00.000-08:00

Tröjtryck

2011-10-24T06:26:00.001-07:00

http://www.legalizetrans.com/

jag hade inte råd att köpa en så jag gjorde en egen.

Tecknargalningen

2011-10-12T01:23:00.001-07:00

Bilder tagna med Photobooth!

Sloe motion automn

2011-10-11T15:00:00.000-07:00

Det trista i att varken ha 1) scanner eller 2) kameraladdare är att inga bilder kommer upp på bloggen. Jag går in på sidan några gånger om dan och förundras över att det inte kommit upp några nya grejer. Jag gör ju en massa! Det BORDE komma upp. Liksom överföras med fingertopparna genom tangenterna. Men det gör det icke och trogna läsare/gluttare får stå sig till tåls.

Jag älskar hösten, det är min tid. Det är som att min kropp känner av att jag snart skulle födas för 25 år sen och boostar upp med glädjehormon och lycksalighet som för att fira. Tänk va, halvvägs till 50. Bra åldrar båda.

Liftsommar 2010

2011-10-03T23:45:00.000-07:00

Bara jag jag jag

2011-09-27T10:09:00.000-07:00

Ibland är det lätt att vara sig själv, ibland svårt. Den här gjorde jag för ett tag sen. Och hör sen! Det är roligt att vara inspirerad. Jag försöker skala upp, måla mer storskaligt. Inget bloggvänligt än, trots att allt egentligen är bloggvänligt. Puss.

Carola sa det.

2011-09-26T02:13:00.000-07:00

Hej känslor, hur mår ni idag? Ska vi ta med lite lugnt idag kanske? Nähä, inte det. Nej varför inte, låt oss fortsätta snurra snabbt som bara tusan. Varför inte snabbare? Låt mina tankar fortsätta vara utspridda vitt och brett, högt och lågt. Det är inte att jag vill förminska någonting, varken känsla eller tanke. Allt som finns i mig tillåter mig att vara fantastisk. Det är bara att min hud exploderar och istället för inre organ har jag förvirring, lavafyllda tomrum (som hela tiden är nära eruption) och fjärilar, hundratals fjärilar som snurrar runt. Jag försöker som tänka att jag bara kan vara just precis här. Här på den här stolen. Med fötterna på det här golvet. Men så fort jag försöker fokusera flyger jag iväg. Jag är hälften av tiden i Stockholm, Frankrike, Knarret och på massa andra ställen som jag föreställer mig i mitt huvud men som jag inte sett i verkligheten än. Din skola. Ditt jobb. Under täcket i din säng.

Skulle inte jag ta det lugnt den här hösten? Var är lugnet? Hur kommer det sig att jag är förälskad? I flera!?! Det är väl inget nytt och inget farligt, men NU!?! HALLÅ? LUGNET? Jag vill avboka allt jag bestämt (inte riktigt allt) och bygga en koja i mitt rum. Ett skyddat tillhåll precis som den där grästäckta plätten mellan de skyhöga träden i skogen bredvid mitt hus där jag brukar ligga. Ligga och titta upp. Önska att jag kunde gråta igen. Att jag vågade ringa dig och vara orolig, förvirrad, rädd. Men med mycket övning har jag slutligen lyckats att helt och hållet förtrycka mina känslor så att jag nu inte har någon som helst aning om hur jag ska få utlopp för dem.

Jag kan vara en tröstande axel. En mörk röst i ditt öra på en madrass med folk runt omkring som suckar, stönar, skriker. Jag kan vara jävligt bra. Men sen då? Upprätthållanden in absurdum. Det är ok att isolera sig lite. De senaste veckorna har varit känslomässigt fantastiska. Jag är bara ovan för tillfället. Ovan att deala med så mycket samtidigt. Trodde jag dragit ner på all action. Men icke. Jag skulle inte ändra på nånting även om jag kunde. Jag gillar det. Jag försöker bara hantera det. Schysst att det ackumulerar i så mycket konst!

Sage Francis och godis!

2011-09-21T11:22:00.000-07:00

The curse- iv ly linguist

2011-09-18T14:42:00.000-07:00

Idag har jag målat med vattenfärg. Sk. "puckfärg". Stora tjocka papper han målats, droppats, blåsts och tuschats. Mindre papper (A4 är min favoritstorlek, praktiskt va?) med mer glätta har streckats svart. Blablabla, ville mest säga att det har varit en mycket kreativ dag. Jag har förutom en tur till postlådan varit inne hela dan. Det har passerat mycket folk i lägenheten och ett födelsedagsprojekt jag håller på mig ger mig själv minst lika mycket inspiration som det är tänkt till personen i fråga. Roligt!

Störta inspiration just nu:

Graffiti

Stökiga överbelamrade rum

Tända ljus och storm kombinerat

Rap

Höstens tecken

2011-09-18T09:29:00.000-07:00

Här håller jag på att måla och teckna, spela gitarr och göra presenter. Mycket kreativ tid, hösten. Bästa tiden faktiskt. Inte så mycket brejk tyvärr, men desto mera hemma häng.

För mer info ang. illustration och så skicka ett mail till marty@birkestam.se.

Sommaren 2011

2011-09-09T04:06:00.000-07:00

Sanningen i vitögat

2011-09-09T03:29:00.000-07:00

Det var en gång en godispåse. Den stod oskyldigt på ett bord i en lägenhet i mellan/sydvästra Sverige. Runt godispåsen låg papper, pennor och anteckningar från lektioner i spanska. En kudde med ett par raggsocksklädda fötter vilade strax intill. Påsen var röd och vitrandig, som en polkagris, men innehöll bara lakrits. Jefferson Airplane spelade en bit bort och en hjärna gick på högvarv för att hitta lösningar på olika komplikationer. Formuleringar hade gjorts och ett nervöst pirrande och oroligt grumlande kändes i fötternas mage längre upp på kroppen. Godispåsen visste att den blev utnyttjad. Att dess enda roll var att lugna och egentligen knappt uppskattades för dess goda smak eller hållbara och relativt näringsgivande innehåll. Men så kunde det ju vara, det visste den. Häftapparater, mobiltelefoner och ensamhet fyllde rummet där popcorngirlanger, vimpelgiranger och fligolitbokstäver hängde från taken.

Nånstans fanns en tanke som födde tårar i de osminkade ögonen och under mösskanten. Mössan hade suttit kvar sen gårdagskvällen när skrivprogram startats och brev lästs och lästs och besvarats. Mössan, luvtröjan och raggsockorna var som trygghet och kunde eventuellt inte jämföras med de fem olikfärgade tabletterna som stoppades i den oroliga men förhållandevis välmående magen och huvudet vid flera olika tider på dygnet, men var ändå viktiga.

Hösten hade fallit bara en kort kort stund och godispåsen hade legat i sopporna ett antal gånger men alltså gång på gång plockats upp och slängts igen. Nu var den nästan slut och likaså tårlösheten.

Den dag allt blir bra är allt slut. Det stora svarta har smugit undan och nytt hopp tänts i trevåningshusets blommiga fönster. Att hellre ha en komplicerad relation än ingen alls är lätt att säga, svårt att göra. Men ingen relaton alls blir minus på skalan och jag vill inte. Vill inte ha minus. Nya vägprydnader, en stillastående klocka, en överfull tvättkorg, kläder på en klädstång, makt i andetagen och bara möten som känns ofrämmande och behagliga. Inte utsätta sig för onödig stress. Ta det lugnt. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Jag ser hur fantastiska möten vi skulle kunna ha. Vet de vi redan haft. Varför har det tagit så lång tid att smälta allt. Varför tar det alltid lång tid för mig att smälta allt. Varför måste jag har miltals avstånd och tystnad så länge efter intensiva möten? Om detta forskas och funderas det. Tills dess en vegansk pizza och en familjedröm nånstans i det blå. Men höstvindar för också med sig höstmoln och det, det är bland det finaste jag vet.

No one sees

2011-08-01T04:19:00.000-07:00

Ingen ser vad den inte vill se. Vi blundar alla ständigt för sanningar. Sanningar om folk omkring oss som kanske tillsammans med en åtgärd skulle göra någons liv lite enklare, kanske till och med ens eget. Medberoende är en dryg kaka. Maria Ungdom säger Om du aldrig har provat - prova inte. Om du har provat - sluta. Om du inte kan sluta - sök hjälp. Att trippa på tå, undvika vissa ämnen och/eller konflikter, att distansera sig från problemen, att inte vilja se att någon i ens närhet mår dåligt. Att inte vilja se att en själv mår dåligt. Låt oss må bättre. Med hjälp. Med varandra.

Time off time loss

2011-07-27T07:15:00.000-07:00

Vad vi har är tid. Tid ligger alltid framför en. Runt omkring en. Tid som står still eller flyger fram. Bort. Det finns kanske egentligen inte. Framför allt är förändring det som kännetecknar tiden. Förändringstimma åtta här är ekot. Dagen har rört sig fram och tillbaka på olika platser i landet. Vittnen säger att människorna för det mesta inte varit medvetna om den, men ändå trott sig förlora den. En särskild rapport menar att tiden är en illusion skapad för att hålla folket under kontroll. Om detta tvistar de lärda.

Jag kan knappt bärga mig. Jag får smaka små stunder av ljuvt lugn. Av ett stilla sinne. Av en hjärna som varken går på hög- eller lågvarv. Det smakar gott. Det bästa är att då kan jag börja göra egna regler. Då behöver jag inte förhålla mig lika mycket till allt uppuppupp eller nernerner, då kan jag komma på vad jag för tillfället verkligen vill göra. Som att ligga på en mjuk filt i gräset och ta kort på molnen. Eller göra en fantastisk väggmålning med hjälp av overhead, sådär proffsigt förberett och noggrannt och framför allt SNYGGT.
Som så många andra tar jag för nu och tills vidare hjälp av medicin för att klara av. Det finns mycket som ska klaras av nämligen. Leva huvudsakligen. Jag tror att det hjälper många människor, oavsett om deras bekymmer kommer som biverkningar av vårt samhälles olika synliga och osynliga förtryck och om dessa orsakat obalans i kroppen eller om det är något annat. Det hjälper många. Det är svårt att veta precis hur skurkaktiga läkemedelsföretagen är. Antagligen oändligt. Oändligt skurkaktiga och jävliga. Finns det mentalsjukdomar? Har jag en sån? Eller är allt påhitt?

Solen skiner och mitt stilla sinne belönas med d-vitaminer. Jag har lust att planera framtidens stora fabulösitet, men jag lugnar mig. Det är inte dags än. Ännu är tid för vila, ännu har jag en bit kvar tills jag kan fortsätta skapa om livet. För nu kan jag överleva, det är viktigast. Jag kan ta det lugnt. För sånna här svängningar är inte att leka med. Så jag leker inte just nu. Jag tar hand om mig.

Stil utan ord och saknad utan hopp

2011-07-25T15:59:00.001-07:00

Det krävs en hel del för att förstå sin egen situation. Jag försöker själv så det knakar och med hjälp av andra. Tänk att få ägna ett helt liv åt att göra onödiga saker. Onödiga i avseendet pengaalstrande eller samhällsgivande. Tänk att få göra precis vad en vill. Att tänka fritt och leva genom sina idéer med alla värderingar, principer och regler DIY (do it yourself). Jag klappar mig själv på kinden alldeles för sällan. Jag förväntar mig alltid att nån annan ska göra det. Fast det är ju svårt eftersom jag i regel undviker att släppa folk så nära. Inte för att jag inte vill... eller jo. Precis därför. Fast också för att unvika skada. Undvika att andra tar skada. Jag skonar er, fattar ni det. Otacksamma jävlar. Nej skämt å sido. Jag väljer inte isolation, jag hanterar mitt liv.

Stirrar ut i rymden och vad ser jag? När jag borstar tänderna och hänger ut genom badrumsfönstret. Inte en kotte utom busschauffören. Som sitter i den röda Stockholmsbussen. Det är samhällskritik jag sysslar med. Jag hatar det här samhället, varför stannar jag? Det finns så många olika ställen, olika sätt att leva på. Jag har kanske bara inte hittat hem än. Eller så motverkar mina egna signalsubstanser mig. Ungefär som allergi eller reumatism. När kroppen vänder sig mot ofarliga ämnen eller kroppsegna ämnen. Vad gör vi med oss själva?

Jag vill inte skona folk. Jag vill älska folk. Men sanningen är den att jag är en komplicerad nöt att knäcka och du hinner antagligen 1)tröttna, 2)bli sårad eller 3)dö ut, innan jag tinar. Jag vill inte det här och jag gör aktivit saker för att motverka all skit jag har i mitt liv. Men just nu är det sommar och allt är upp och ner. Psykologi rädda mig!

DB in my (HE)ART!

2011-01-16T02:08:00.000-08:00

Igår hade vi möte med göteborgsfalangen av Dotterbolaget. En massa planer planerades och med fniss och munter motivation gjordes mindmaps med hjälp av spansk-svenskt ordbok, psalmboken, Vi är misfits! och Stora sexboken för tjejer som har sex med tjejer. Det blev bra. Vulgärt, och det är bra. Se och träffa oss på Vulgos invigning den 11-13 feb, Nordhemsgatan 49, Göteborg.

Jag håller dessutom på att sätta ihop ett seriezine med den senaste tidens alster. Klart inom kort eller senast till SPX i Sthlm. Håll ut!

Four tet and for friends

2010-11-27T02:03:00.001-08:00

Read erect redirect

2010-11-25T23:33:00.000-08:00

Jag sitter vid en fet fancy dator bredvid en vägg fylld med sånna där snygga magasin. Sånna som vi köper inför långa tågresor men vi snabbt glömmer när vi ser overkligheten flyga förbi utanför fönstret. För när en lever bland betong och krig som börjar precis här, i våra egna städer, så lockar naturen oändligt. Ett larm går av och alla närvarande ser sig om kring. Ser på varandra. Plötsligt är vi sammankopplade och vi höjer nervöst på ögonbrynen. Det springer förbi en vaktmästare och vi byter ut nervösleendena mot tackochlov (att jag slapp göra nånting) leenden.

Jag ser ut genom tjocka glas. Jag lutar mig framåt, lägger huvudet i händerna med armbågar stödda mot knän. Jag drar ett djupt infekterat andetag. "Rotation". Vad fan är det för jävla namn för något så hemskt så hemskt? Förflyttning till Afganistan, till krigets skugga. I alla fall verkar du tro att det är i skuggan av konflikt ni ska handla. Jag tror att vad ni har är jävligt lite att säga till om. Är det inte det hela militära systemet går ut på. Nån annan tar besluten. Ifrågasätt inte. Ta inte upp nånting som inte redan behandlats av dina överordnaden. Så verkar det. Jag lider. Men det är ett kluvet lidande för jag vet att det här är större än min personliga anknytning till frågan. Att ha någon nära sig som ska delta i vad jag anser vara brott mot mänskligheten är stört svårt. Stört svårt. Jag skäms. Jag gråter. Jag har ångest. Men det gäller som sagt lite mer än mitt ynka besvär. Det råkar gälla ett helt system som bygger på utnyttjandet av Annan. Att det börjar här, just där vi bor, är det ingen som pratat om förut. Att länder bygger sina ekonomier på konflikt och mördande i krigs namn, i terroristbekämpnings namn, det är helt jävla ofattbart.

Läs om Ofogs kampanj War starts here eller Kriget börjar här på
Ofogs hemsida

Leaving on a monday

2010-11-23T23:55:00.000-08:00

Att tappa bort folk på vägen. Var tar borttappade saker vägen? De stannar antagligen kvar där de lämnades, men när det gäller människor är det svårt att säga. De är varken saker eller stannar på samma ställe särskilt länge. Om alla ändå vore grannar!
Jag har fått några klagomål på hur jag sköter mig som vän. Att jag ibland förväntar mig saker som gör att annan part känner press och att jag ibland inte hör av mig eller svarar på andras initiativ. Jag vet inte om det är en generell iaktagelse och årgärd som behövs eller om jag ska fundera på vad som kan göras i just dessa specifika fallen. För generellt sett är jag sjukt kass på att höra av mig. I vissa perioder hör jag av mig jättemycket, sen går jag som i socialt ide och det går lång tid innan jag åstadkommer ett "Länge sen...". Och ibland känner jag mig svår och trotsig och tänker jag ska väl inte vara den enda som hör av mig. Fast så har det kanske inte varit nu ändå. Jag vet inte. Men det här med tid och att lägga tid på personer. Prioritering och stress och närhet och avstånd. Medel att lösa problem människor emellan såsom sms, brev, mail, serious talks, diskussioner, fighter osv. Jag känner mig lite mentalt.. hm.. käftsmälld. Fast det kan hända att det mest är en försvarsmekanism inför kritik som får mig att känna mig osäker och ansatt.

Men det här med att komma fram till dealer med folk. Gemensamma bestämmelser över hur det ska kunna funka mellan just oss. Det är inte så att jag tar notoriskt avstånd från sånt, bara att jag känner ord som performativa. De gör något med oss, med kontexten. Kär, överenskommelse, förhållande, relation, kärleksrelation, vänskap. Så jag försöker att... samtala om sånt här. Fast när det ska pratas om saker med folk det känns lite sådär svårt kommunikationsmässigt med så blir det svårare. Men jag ska göra det lättare, för allt är i mitt huvud. Där har jag redskap att hantera allt. Ja faktiskt, allt. Jag ska göra en del listor, för sånt gillar jag. Tydlighet, ordning och reda i bland tankar och törnar. Önska mig lycka till. Lycka till!

Sick oh no oh yes

2010-11-22T22:45:00.000-08:00

Jag är sjuk. Störd i huvet. Väldigt förkyld. Helt pervers helt enkelt.
Ibland är det svårt att veta skillnaden mellan bakterier och virus som letar sin väg in i kroppen och ställer till det och huruvida det är samhällets bestämmelser om hur jag bör vara och hur jag sen frångår det som skaver trycker och klämmer och sätter dit mig både utanpå och inuti kroppen. Jag ropade under högljudda hämdaktionsminuten (istället för att ha en tyst minut på Transgender day of Rememberance höll vi en hämdminut på vår Transgender day of Vengeance!) ut Sjukpenning! Detta som referens att sjukdomsstämplen för homosexuella kvarstod till 1979, då en aktion på Socialstyrelsens trappa resulterade i att den nytrillträdda chefen för socialstyrelsen, Barbro Westerholm, att avskaffa sjukdomsbegreppet. Men fortfarande idag är transsexualism och sk "könsidentitetsstörning" klassat som psykiska sjukdomar. Kalla det känsidentitetsvariation damn it. Vad fan är ni rädda för? Att vi ska ta över världen? Varför inte?

http://queersmotkapitalism.wordpress.com/

Brains stormin

2010-11-17T23:53:00.000-08:00

Ett underlag för kreativitet, en långdragen tanke om var och med vem. Idéer och illustrationer om och av verklighet, så som jag vet. Jag vet jag vet jag vet ingenting. Så kom helt nära nej dra försvinn. Jag trivs i kylan och gillar tider på dygnet när det inte så så många uppe och alla går lite i sin egna värld. Det gör ju alla ändå, men tidiga mornar slutar folk eller orkar inte låtsas. Det är ok att varar introvert, världsfrånvänt, hemlighetsfull, svinsur. Det är ju morgon. Lite senare på dan klistrar vi alla dit våra leenden som vi matchar med passande hälsningsfraser. Jag är trött på att livet är en sån dålig teater. Inte att folk spelar dåligt. Spela gärna dålig teater, för ingenting hänger ändå ihop och alla skaver vi lite på och i tillvaron. Men all skit som får fortgå! Det är den jag inte kan med.

Jag fick ett fint mess om huruvida jag ville illustrera en queer/trans sexbok för barn. Eh, ja gärna. Så förhoppningsvis blir det så. Och The Story Of Us finns med i bakhuvet. Queer borde översättas till pervo på svenska. Jag gillar svenska översättningar. Jag gillar engelska också, men inte på bekostnad av det svenska språket. Utöka, inte byta ut. Dags förresten att reclaima ordet? Pervorörelsen i Sverige eller varför inte hbt-p?

Automn falling

2010-10-19T05:19:00.000-07:00

2010-10-18T08:58:00.000-07:00

Ord är ord vad är verkligt livet, inget är helt och hållet givet. Ge dig hän och ta dig i akt. Jag försöker leva så fullt jag kan i all min prakt. Jag gillar jag dillar finns det trans finns det killar. Allt är här nu. Den stora lycksaligheten. Hahaha!

Titles tittless

2010-10-18T08:53:00.000-07:00

Nu gäller det att lägga orden rätt i mun. Jag har gjort som så länge efterlängtat göra och nu är jag här, på andra sidan, ännu inte efterklok. Det känns mer radikalt att ha mittbena. Marty Martin Viktoria Birkestam. Överskridande.

The beauty of my soul shines true

2010-10-18T04:37:00.000-07:00

Mitt huvud exploderar till små små bitar. Jag darrar och lägger min hand på din. Du säger jag är vacker och om jag på dig litar, så stannar allt och jag faller fram genom sand och vind. Dina andetag är mina och din bekräftelse på min hud som oventilerat stekflott överallt det går. Jag har stannat i växten och önskar mig högre höjder som enda födelsedagspresent. Min kalender uppslagen kan jag inte säga om mig själv poesi, för stressen suger tag i mig och den där obehagliga känslan i magen att ha glömt bort något eller någon som borde kommits ihåg. Suck och stön och aj hur fan hamnade jag här och framför allt, hur kommer jag härifrån? Vad är ett bra liv? Hur ska jag ropa för att du ska höra. När du är jag, hur ska jag nå fram till mig själv? Blablaba, vad snackar jag egentligen om tänker kanske du. Du är förvirrad säger jag. Jag är genomskinlig och överdriven och just nu vill jag bara åka bort för nya intryck. Hur nu de skulle kunna hjälpa mig vet jag inte. Jag är en över-driva, en driva av överblivna intryck som ska förnyas men som alltid halkar tillbaks lika långt som de når. Som att springa på ett såpat golv. Lätt att ramla.

Hösten, hjälpen, vännen, trösten, var är havet?, transet, namnet, var är motivationen?, hur hanteras okommunikationen och kärleken?, hur hanteras min frånvaro från närvaron. Jag vill åka hem till dig. Hellre borta än bäst. Eller hellre rosa än grönare och grönare. Jag talar i metaforer, tolka allt jag säger till oigenkännlighet. Ge efter för normer och lev som du lär. Bli kär. Undra inte vem du är. Förpesta din vardag med fusk och lager av falskhet och vakna aldrig upp och fråga dig vem som sagt att allt ska vara såhär. JAG PALLAR INTE, SAMHÄLLET ÄR SÅ JÄVLA RUTTET OCH JAG HAR FAN ALDRIG PASSAT IN. Så ta och försvinn med ditt bra som du är, för jag har ingen aning om vart det är. Kom inte här, liksom. Men var vän (vänn) och vän (vään) och ta min hand och låna mina vantar (!) för imorgon börjat allt om igen. Och jag vill ha med DIG på färden, den stora världen, med för stora kläder och jag jag jag du slut.

Dans i mitt hjärta

2010-10-16T10:50:00.000-07:00

Jag vill skriva, jag vill skriva, jag vill inte gärna överdriva. Känslan av att vara på vippen. Nästan göra nånting. Stå i utkanten av en cypher och gunga ostadigt fram och tillbaka. Tänka att efter den, nej efter den, efter den... då. Då ska jag gå in. Men i tvekans land hinner alla andra före fram. Jag står kvar och glor, ler för att fortfarande verka cool. Inombords kokar ilska och irritation över vad som är problemet. VAD FAN ÄR PROBLEMET!?! Jag battlade och jag gick in och dansade en gång efteråt. Problemet är att jag hade velat gå in meeer. Men jag nöjde mig och gick därifrån lagom nöjd och åt sushi i trevligt sällskap. Men jag vill inte bara vara nöjd! Jag vill dansa i inspiration och svingas från höga höjder och ta plats med det jag gillar. Ge mig själv lite utrymme att göra fel. Testa det jag kan! Och ibland gör jag det. Om jag ändå kunde göra det lite oftare. Alltså dansa, mer specifikt brejka, inför folk i en cypher, dvs ring av människor som alla (utom jag) går in och gör sin grej. Och alla är så jävla trevliga, det finns inga svåra yttre omständigheter. Jag har bara mig själv att skylla. Jag behöver öva på det här. Och det finns gott om utrymme för förbättring gällande själva dansen. Som kommer om jag vill det.

2010-10-05T08:26:00.000-07:00

Den eviga flykten. Från den smärtsamt magpumpande verkligheten. Till fiktion och till andra länder där läget redan är så illa att det på nått magiskt och ytterst turistigt sätt kan förbises. Jag som brukar älska den här årstiden. Varm färgmässigt och med tända ljus och vindpinat brus brukar kreativitet och lugn infinna sig. Nu känns det hela tiden som att jag borde vara någon annanstans. Men det finns inga borden. Bara mina gränser och andras. Vad var det jag skulle skriva om nu igen?
Åh, den förfärligt fantastiskt planen att åka bort från allt. Jag vill göra det bästa jag kan av nu. Men jag kan (i och för sig kanske visst det, men avhåller mig ändå) inte hjälpa att längta bort. Som att jag skulle bli trygg i bortavarandet. För där är jag ju ändå otrygg, bara att den otryggheten är lättare att ta på och räknas med på ett annat sätt än nu. Ska jag börja räkna med att vara otrygg? Eller ska jag omge mig av människor jag känner mig trygg med? Varför hittar jag inte hem?

Det är mörkt på tidiga kvällen och fastän jag redan ätit är jag fortfarande hungrig. Sockret alltså. Inget socker på tre veckor men ingen riktig mättnad heller. Vad saknas mig? Vitaminer? Och varför har jag ont överallt? Och kärlek och att vara kär, är det verkligen något att hänga i julgranen? Jag får magknip! Rädsla att förlora något, kanske mest mig själv. Förlora huvet och fatta för sent att jag inte har den hårda kontroll jag trodde. Jag vill prata om kontroll, status, hierarki, kunskapsprestige, kärlek, gränser. Men jag har inget konstruktivt nytt utan upprepar bara sånt jag hört och fattat tycke för, som alla andra. Bara att det är så uppenbart för mig att jag skäms, för jag tänker att alla andra har egna tankar, medan jag har andras. Men det är allt i mitt huvud och ingenting har egentligen ändrats. Jag saknar Stockholm och folk där. Andra sidan, Bagiskollektivet, Albykollektivet, Hallongrottan, ensamhet och ledsnad på välbekanta promenader runt vatten, genom skogar och över kullar och berg. Jag måste hitta det här. Men jag vill inte behöva bevisa något genom att göra det. Och jag känner så mycket folk här så jag stänger in mig hemma eller hos andra för att klara det.

Mer i mitt liv, tack:
- Basket
- Gym
- Simning
- Stillastående promenader i det okända
- Pärlplattor
- Virkning
- Fasta personer
- Dagboksskrivande

Tran cis tor, re cis tor

2010-09-26T08:11:00.000-07:00

Hur ska jag förklara mig? Varför är det alltid den som avviker som måste rättfärdiga sig själv inför normen. Jag känner mig less. Kan inte sättet jag väljer för mig anses bäst för mig. Måste jag rättas till och anpassas till språket, normen, dina värderingar? Var bara dig själv. Men hur fan ska jag kunna va mig själv när hela systemet bygger på att jag ska vara någon annan! Det finns så många mallar för hur vi ska va, mest två olika (kön), men också beroende på funktion, klass, sexuell läggning, ursprung. INTERSEKTIONALITET! Förtryckssamverkan. Sluta vara så jävla transfobiska. Jag vill ifrågasätta det binära könssystemet och jag vill göra det precis så här. Var med mig! Sluta försök hjälpa mig in på rätt väg. Om jag vill byta namn. Låt mig. Om jag vill se ut särskilt, men kom igen, vad spelar det dig för roll!?! Om jag vill vara mig själv enligt mig själv, vem är du att säga vad som verkligen är jag. Var bara dig själv, jag tycker om dig för den du är. Jag gör också det. Men jag gillar inte att det underförstått innebär att jag måste acceptera förtryckande normer och inordna mig, vara cis. Det finns olika strategier att uppnå saker, så klart. Jag önskar bara att det fanns lite mer förståelse för mina.

Tramset

2010-09-15T23:01:00.001-07:00

Kallt och soligt inte sällan troligt
för många negationer nej det blir inte ens roligt
Jag hittar nog fram till slut när solen gått ner jag går ut
Natten erbjuder så mycket mindre men det är då det ska hända jag känner det här inne
Du kommer snart jag kommer fan sällan typ aldrig
Vad ska jag göra vad ska jag göra
Ja nej ja nej ja nej är mitt svar på alla dina frågor
Aldrig har jag varit där jag är nu
För många frågetecken jag vet inte var när hur
Ska allt lösa sig jag löser in allt jag kan
Tiden förfaller jag pressar mig förbi och fram
Min taktik är att verka cool jag bär aldrig kjol
Jag har tankar och känslor som jag klär in i ord
Min familj är en röra och jag själv lika så
Det är höst inte vår och allt jag kan ska jag försöka få dig att förstå

Allt snubblar ut och kommer fram tillslut
Alla snuskiga lögner och hemliga fantasier
Alla ska vi få ett lyckligt slut
Kom ut och sluta låtsas
Jag känner inget längre, jag är stum och numb okänslig som hästar med frossa
Jag skriver jag skriver jag skriver
och ingeting är verkligt
jag överdriver
Ingenting är någonsin märkligt.

Ibland strömmar orden mot strömmen som floden och drömmen jag hinner ej andas jag glömmer. Att känna och jag vill bränna mig lite på dig du är het jag är på du kan lätt förföra mig. Jag är inte svår jag är jävligt svår. Jag är precis här inne och ingenstans förutom just nu i ditt sinne. Inkräktar i din hjärna det var lätt det kan jag väl erkänna. Men snart borta igen minnet förgör alla spår. Vi tävlar om vem som är vem, hur ska vi veta hur vi står still när allt bara går går går.

Ovetskapens vetenskap

2010-08-11T04:50:00.000-07:00

Minnet är en tidsmaskin.
Jag blundar och försöker sova. Runt frukten i köket cirklar bananflugor. En klocka tickar högt och långsamt, jag är ovan. Tar en sekund såhär lång tid? Huvudet är datorn som aldrig stängs av helt. Jag somnar med tusen tankar i huvet och några nedskrivna på ett block bredvid sängen. Längtar tills jag ska få gå upp. Till vad? Idag till väntan och iver och nervositet. Jag sträcker på mig för mycket. Stelnar så fort jag stannar. Måste ut och röra på mig mer. Men jag anar träningsverk efter gårdagen och jag har ingen inspiration. Skogen var härlig och mindre härlig. Med peppig musik i öronen först, hurtigt springande och snart med håll och andnöd, haha. Andra gången stillasittandes, ätandes blåbär, pratandes i telefon. Stubbar och samtal är romantik i mina öron. Ibland läser jag Momo, men jag har ingen fart. Läste om tiden och la ner boken för att göra något annat. Tänker på tiden när jag ser på film efter film efter film. Vad skulle jag hellre göra? Det finns ett tiotal idéer, men nu har allt stannat upp så smått. Beslut som måste tas som inte än mina. ... Så jag bidar min tid.

Tiden är en minnesmaskin.
Om om om hela tiden alla dessa om. Men också att. Fyfan vad jag är peppad på att göra saker. Jag har kollat upp en del kurser. Lära sig nytt, woho! Men då ska jag ha en plats. Jag trodde inte jag skulle ha nån plats på ett tag. Men nu har jag plötsligt flera val jag ställt inför. Jag är lite för sugen på att banga allt trots glädjen i de eventuella beskeden. Slita sig ur när det blir för pressat, även fast jag vet att det skulle kunna bli bra, riktigt bra. Jag måste skaffa lite tålamod. Måla en bild, skriva en text, bränna en skiva, skriva brev, kolla ut genom fönstret. Lite nyheter skulle sitta fint, och lite svar på ställda frågor. Tills dess!

Pics from hitch

2010-08-11T01:47:00.000-07:00

Svårigheter

2010-08-09T02:24:00.000-07:00

Jag tänker inte lägga på någon något. Det är inte min stil. Jag ska ta reda på vad jag behöver och skulle vilja och sen jobba för att få det så. Även när jag känner starka känslor av olika slag (bra eller dåligt finns inte som begrepp här, det är bara känslor!) är det ju mitt eget jobb att reda ut det. Vad tjänar jag på att försöka få gällande personer införstådda i mina svårigheter. Kanske empati. Kanske rädsla. Men att uppleva svårigheter i efterdyningarna av starka möten är ju väldigt normalt. Jag behöver lugn och ro att andas. Att åter lära mig att somna själv. Att se dagens nya äventyr utan input från någon annan, någon annan än mig själv då.

Jag ansvarar för mina känslor. Jag försöker låta andra jag träffar ansvara för sina.
Men, hur jag vill att det ska vara och de känslor jag känner för situationen stämmer inte överäns. Jag vill ge och ta och ha mer än hur jag rationellt sett vill ha det. Var ska alla känslor ta vägen? Ska jag kväva dem nu? Är det allt som blir kvar om jag ser geografi och relationspraktik som faktiska problem?

Musik hjälper mig mot ljusare tider.
http://www.youtube.com/watch?v=M8NrDoE70Xo

Lugnet efter stormen?

2010-08-07T08:19:00.001-07:00

En evighet har gått och detta har jag förstått. I regn och rusk och gråt inte alltid med hederligt uppsåt. Oftast med en leende på läpparna och med solsken i blick har jag slängt mig fram och tillbaka med hjälp av olika vänliga och mindre vänliga bilpersoner. Det känns som en början på något större. Det är liksom inte slut nu, även fast jag abrupt återvänt till Sverige trots min plan om att stanna borta längre. Det är inte slut, det bara fortsätter, var jag än är. Min resa. Det handlar om hur jag vill leva och vilka perspektiv jag väljer och de privilegier jag bär med mig i och med att kunna välja. Att röra på sig. Var jag fysiskt sett är, mindre viktigt?

I mitt hjärta för alltid stannar alla möten jag minns. De jag inte minns ligger och skräpar nånstans och jag vet inte hur jag ska få fatt i dem. Kanske i framtida möten som blir påminnelser och i situationer där saker aktualiseras.

Min situation nu? Det är så skönt när saker händer och en inte behöver ta besluten själv. Eller när besluten en väl tar svungar iväg en med hiskelig fart och vem vet vad som komma skall. Alla underbara möten. Jag är kvar där och jag gråter glädjens tårar och känner hjärtans sorg för ovetskapen om när vi ses igen.

Jag har en massa nya tankar om städer och projekt och folk jag vill träffa och samtidigt inte slita på. Trädkojor i Skottland, båtbygge i Oslo, äppelplock i Frankrike, Helsingforsbesök, transkonferens i Malmö, bdsmfester i berlin och handstående var jag än kommer. Följ med mig. Ryck tag i mig. Ge mig allt ni har för inget har börjat eller slutat utan allt finns här att ta av. Ge mig så ger jag av mig.

Berlin nästa

2010-06-14T05:07:00.001-07:00

Imorgon åker jag och Vendela till Berlin. Jag har varit där en gång förut och Vendela med. Vi ska bo hos vänner och förhoppningsvis lite ute på ett husvagnsområde. Bara om det är säkert så klart. Det är så inspirerande att vara ute såhär. Sen vi kom ner till Malmö har vi inte åkt kollektivt en enda gång. Vi har liftat hela tiden. Först kom vi till Lund. Liftade till Häljarp, därifrånp till Malmö och tillbaka till Häljarp igen. Nu är jag i Malmö, Vendela kommer imorgon och vi drar mot Trelleborg och färjan över till Råstock. Ev ska vi ringa till lite åkerier och se o vi kan få en direktlift, det vore ju skönt.
Allt annat än just här och nu känns väldigt avlägset. Jag är väldigt inspirerad att åka vidare och längre med olika färdmedel. Båtar och cyklar har fått en helt annan romantik runt sig. Kanske ta sjöfartsbevis och jobba på båt eller skaffa en cykel och åka på långcykelresa. Allt känns möjligt. Jag har en massa tankar om sen och hem också, men det känns inte så viktigt just nu. Jag ser fram emot att träffa folk jag lämnar bakom mig en annan gång.
Sista inlägget på ett tag från Sverige. Vi ses!

En vecka och en dag

2010-06-08T01:42:00.000-07:00

Den gångna veckan har varit så full av aktivitet, så jag har liksom inte hunnit ta mig tid att skriva. Jag mår bra i alla fall. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Plötsligt känns det som feta kravet att här berätta för alla vad jag gör. Jag har ingen skrivperiod just nu, jag har till och med svårt att skriva dagbok. Jag ritar desto mer och tar en hel del foton. Kanske är det Det jag ska lägga upp här istället. Nå...

Det har varit Lesbisk fes(t)ival, antinationalistisk aktion mot extrema högerkristna, parkhäng, camping vid Hinsholmen, basketförfest, Gretas, Kellys, Bergrum och framför allt massa nytt folk. Flera helt otroliga möten som jag inte alls väntade mig. Vore kanske svårt att undgå, men det var i alla fall inget jag var vidare värst beredd på. Göteborgs queerscen, om den går att formge med ett namn, är en makalös grupp av personer som kämpar så jävla hårt mot förtryckande normer gällande bla. funktion, sexualitet, kön, klass, eticitet. Fint att vara del av detta ett tag, jag inspireras och lockas att tillbringa mer tid i denna stad.

Nästa mål är Lund och Malmö på Torsdag. Där stannar jag väl en stund. Vet inte så noga. Sen är det Berlin och då tar resan verkligen fart. Jag tänker stort och smått, drömmer och visionerar. Jag tar hjälp och får stöd i mitt svåra och är nästan hela tiden till bredden full med sprudlande energi. Just nu sitter jag i en hallonröd soffa i ett kollektiv på Hissingen i Göteborg, Knarret heter det. Här bor det åtta stycken, det är ett tvåvåningshus och igår såg vi på film i typ sju timmar i sträck. Nu vankas här frukost. Vi ses igen.

Göteborg sorg/no sorg

2010-06-01T07:33:00.000-07:00

Göteborg! En lånad cykel och hela stan till mitt förfogande. Vi liftade hit igår och fick under resans gång det hemska beskedet om de 19 fredsaktivister som dödats och 60 skadats av israelisk militär när de var ombord på Ship på Gaza påväg mot västbanken för förnödenheter, medicin, kläder, virke. Jag och Agnes slet vårt hår och rynkade hårt våra pannor allt medan vi tog oss närmare och närmare Göteborg. Det gick bra, vi började sju och var framme strax efter två. Sen vid sex var det manifestation vid Gustav Adolfs torg med massa talare och massa människor. Förkrossande och gripande på samma gång. Efteråt arrangerade FARA [Frihetlig AntiRepressivt Aktionsstöd] en workshop och samtal om Aktiviststöd. Väldigt bra och viktigt.

Jag mår väldigt bra. Det känns som att jag har hela världen till mitt förfogande.

Tikkleling traveling

2010-05-29T15:23:00.000-07:00

Det kittlar i magen. Jag åker om bara några dagar.
Just nu är jag i Odlaren, Eskilstuna. Imorgon ska jag först hälsa på mormor i Viala och fira mors dag. Sen åka "hem" till Stockholm för en sista kväll med gänget. Sen liftar jag och Agnes till Göteborg tidigt måndag morgon. Efter det kan vad som helst hända. Jag har fått så mycket lyckönskningar att jag har så det räcker och blir över. Jag är väldigt tacksam för alla fina ord.
Jag vet inte hur mycket tillgång till internet jag kommer ha eller vilja ha, men kanske att jag skriver här emellanåt. Berättar hur det går, när jag får lite tid att andas nånstans. Förhoppningsvis ska jag hitta mycket tid att andas, men internetandningen är ju lite speciell. Särskillt när mycket annat lockar och hägrar.
Jag kollade just igenom några anteckningar om resan jag gjort för länge sen. Filmfestivaler, ekobyar, queersquats, wwoofgårdar, folk som är villiga att öppna sina hem. Jag känner kärlek!

Jag tänker mig vara i Göteborg ca två veckor, sen dra till Malmö och hämta upp Vendela och kanske hänga lite med världens finaste Fjelie. Sen Berlin. Frankrike. Spanien. Ohlala! ;)

Storm på öppet hav

2010-05-25T02:11:00.000-07:00

Jag tänker på den där töntiga musikklasslåten "Jag har ett hav". Den går såhär: "Jag har ett hav inom mig. Det rör sig sakta i mitt bröst. Och om jag lyssnar noga, så hör jag havets röst. Jag har ett hav inom mig. Det blåser upp till storm ibland. Då går jag i min eka, och seglar in mot land. Jag har ett hav inom mig. Och havets röst är djup och len. Längst ner på havets botten, där vilar det en sjunken stad av sten."
Och "Livet är en gåta" också en töntig musikklasslåt.
"Livet är en gåta. Man blir till och lever sitt liv igen, igen. Tiden går och går. Plötsligt är det slut, en tid. Men jag vet att jag älskar dig."
och den här gamla godingen...
"Jag sitter på ett berg, när solen just gått ner. En röd-gul vacker färg, så långt som ögat ser. Och vinden är så varm, den fläktar på min arm. Jag önskar inget mer, än det jag just nu ser."

Och anledningen att jag kom att tänka på dessa härligt töntiga och för mig historiska låtarna är för att jag liksom känner uppbrott. Jag åker iväg på min enormt uppförstorade resa om blott några få dar. Visserligen med lugn start i först göteborg sen lund och malmö, men ändå många avsked från mycket som varit hemma länge. Jag vill bli av med den här klumpen i bröstet. Jag hoppas jag gör rätt och att mina beslut för mig frammåt på härliga vägar. Jag längtar efter tryggheten i Kattens varma hand och försöker att se tiden som det påhitt den är och vara mer där jag är när jag är där.

Bye bye bejbs.

FAT:UP!

2010-05-18T04:22:00.001-07:00

FAT:UP FETTIVAL PÅ HÖGKVARTERET IKVÄLL!
Dessutom släppfest för antologin om Normkritisk pedagogik

Aggresivitet

2010-05-10T01:01:00.000-07:00

Jag har jäkligt fina vänner. Ibland är jag lite för aggro när jag ifrågasätter deras sätt att leva och göra saker. Ibland gör det mer ont än det gör nytta. Det är ju jäkligt viktigt att kunna ifrågasätta rådande förtryckarstrukturer och normer. Men det är en fin gräns mellan att fråga och att anklaga. Jag vill inte sätta mig på höga hästar och vara den som föraktar alla andra. Men här sitter jag nu och visst föraktar jag, det kan jag inte förneka. Jag föraktar mer än jag törs säga. Jag vet inte exakt vad som gjort att jag kommit hit, men här sitter jag nu. Och sen skäms jag ögonen ur mig när jag sagt/frågat/anklagat lite för mycket och du/ni höjer händerna för att skydda er. Alla diskussioner som mer handlar om offensiv-defensiv än om vad som faktiskt sägs.

Jag har alltid haft problemet att jag är annorlunda och hur jag ska hantera det. Folk som på fyllan beundrat min självvalda nykterhet och önskat att de kunde vara lika starka. Samtidigt som andra kollat snett och ifrågasatt varje litet val jag gör eftersom det då ryms inom annorlunda-facket och allt där får ifrågasättas hur mycket som helst utan pardon. Folk som undrar varifrån all viljekraft kommer, för det måste jag ju ha gott om som väljer bort så mycket gott/fint/skönt. Avfärdanden i diskussioner där jag valt att se relationer som möten och inte kategorier av människor för att vi inte kommer vidare. Jag vill inte vara trångsynt och jag tycker att jag tar hänsyn till många människor hela tiden. Hallå! Normer, bestämmelser och oskrivna regler om hur vi får tycka, känna och vara. Jag är inte fri från detta! Jag väljer bort grejer men fängslas genast av normer som rör de valen. Subkulturer älskar att anamma maktstrukturer. Eller så handlar det om ett medberoende, att eftersom personer lever såhär o/medvetet dåligt så måste alla andra göra det också för att jag ska må bra. Och när jag, mfl, inte går med på det och försöker gå egna vägar, så trampar jag, mfl, oundvikligen på en del ömma tår.

Men mina vänner då? Som gör allt de kan och vill och tycker är bra. Jag förväntar mig mest lite genomtänkthet. Stå för ditt val och kämpa för dina rättigheter. Se det gemensamma i våra kamper och låt oss bli starkare tillsammans istället för att bråka inbördes. Jag hatar all bråka. Jag är fett konflikträdd. Samtidigt tycker jag att det behövs mer folk som vågar stå upp och sträcka på sig, säga ifrån utan att känna skam. Och att hela tiden behöva välja sina fighter pga vänskap tär på krafterna. Jag vill inte förbise delar av mig någonsin. Jag vill vara allt jag är alltid. Och det vill ju alla andra också. Och där krockar vi. Och låt oss krocka. Att stå ut med vardagskrockarna är liksom ingraverat i normbrytarhjärtat. Tills det brister. Men lugn. Ta ett djupt andetag. Se dig omkring. Var där. Gå vidare.

Ett värdigt bemötande

2010-05-05T12:35:00.001-07:00

Toalettringen fastnar i byxorna när en reser sig och ljudet hörs lång väg. Nu vrålas det från stereon och utanför har det utan att säga till eller fråga om lov gått och blivit mörkt. De fina färgglada ljusen från gatlyktor och bilar bakom den somriga gardinen, jag gillar. Mina ögon är trötta av att ha blundat länge och för att de har konstigt smink på sig. Jag har klätt upp och om och idag är dagen som ingen annan. Jag älskar att prata kropp, att prata praktik och att göra saker som känns känns känns så bra. Så bra.

Vi skriver av den här dagen som i glömska. Den spelar ingen roll och den spelar allt. Overkligt griper vi om varandras krampiga fingrar och biter i lakanen.

Jag backar lite och ställer mig i skymundan, ett en liten vrå av mig själv sitter jag och hänger läpp. En läpp svullen bredvid en kind rödmålad. Olika språk maler på runt om mig. Talspråk. Kroppsspråk. Känslospråk. Ditt språk. Mitt språk. Vi har tittat varandra i ögonen och vi har slagits och kännt oss närvarande och frånvarande. Du biter sönder mina redan röda läppar och blod smakar järn som att slicka på rost. Det spelar mig ingen roll om poesi är din grej. Eller om poesi inte är min. Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll. "Det viktiga är att jag måste hata sig och din goda smak, som varje dag skymmer sikten i kampen för systerskap, jämlikhet och ett värdigt bemötande." (Doktor Kosmos - Push up)

Let my shoes lead me forward

2010-05-03T00:23:00.000-07:00

"Tie my shoes and zip my jacket
I lock the door and check my pockets
I'm leaving the light on just for the sight
Might make someone think that I'm still around

Sold my bed, no need to sleep these nights
Walking rounds in search for stars these nights
The sky is perfectly brown instead of black
Let my shoes lead me forward, please bring me some luck

It's ok, hey come on, no time for education so let's go
I can't stand all these rules,
I'm gonna turn my back to everything I know
It's ok, come on, I won't do the things they learned me

I pick up stones 'cause I might need them
You're gonna throw'em, aren't you
I tried with books but I'm not pleased yet
Come on and read it for me, read it for me
Sold my bed, no need to sleep these nights,
I'm walking rounds in search for, doesn't matter

It's ok, hey come on, no time for education so let's go
I can't stand all these rules,
I'm gonna turn my back to everything I know
It's ok, come on, I won't do the things they learned me..."

Jenny Wilson i mitt hjärta.

Fantastisk video också!

Phedt med fett

2010-04-30T02:44:00.000-07:00

Fett. Den stora skälvan. Antingen är en smal eller så är en tjock. Är en smal så är det bra och bäst. Är en tjock så är det fel och något annat. Jag lyssnade just på p3-Verklighetens program om fett. Fettaktivism. Tisdagen den 18 Maj är det Fettival på Högkvarteret i Stockholm. Det är FAT:UP som arrangerar. De beskriver sig själva:

FAT:UP är ett löst nätverk av feta personer (men glöm det där med BMI) som vill undersöka hur kroppen kan göra uppror mot smalisnormen och det vita heterosexistiska systemet. Ibland grottar vi ner oss i det privata, ofta blir vi personliga, men vi tänker också att solidariteten och politiken är allt. Vi är QUEERA FEMINISTER som tänker att smalisnormen präglar de flestas liv, men kön, klass, funktionalitet, etnicitet, "ras" och sexualitet inverkar på hur och hur mycket. Vi vill prata om kroppar, men vi vill också prata om PENGAR, RASISM och om att KNULLA.

Det känns så jävla viktigt. Det är så stort och involverar så många. Alla. Lyssna! Läs! Var med! Delta! Jag ser fram emot att fettaktivista i andra länder. Får se om jag kan fotodokumentera och lägga upp här sen.

Regn och svarta trädsiluetter mot himmelen

2010-04-27T13:30:00.000-07:00

Jag har ett vinnande koncept på gång. Jag går hem. Jag går bort. Frida Kahlo hänger i en kedja runt min hals och påminner mig om konsts potentiella storslagenhet. Mina skisser på nakna människor är platta och livlösa. Men hey! Det är bara bilder ur fantasin. Klassisk pianomusik omsluter mitt annars så romantiska hjärta. Inte idag.

Jag har problem med snygghet. Jag lider av starkt duktighetskomplex och ryggar för komplimanger som för insekter under huden och tanken på getingar på munsbiten (därav ljust när en äter!). Jante har han något med saken att göra?

Hon sitter och slaffsar i sig mögliga persikor som vore det solvarm vaniljglass. Inget ryggas för. Allt bränns bort från näthinnan efter tillräckligt lång tids stirrande in i solen. Mina smutsiga knän gräver diken i jorden och min panna hittar skalle efter skalle. Kvar lämnas ömma, ibland blodiga tårar som blir hav och valar och hav igen. Solen går upp en gång till idag, ibland vet jag inte om jag vaknat på rätt eller fel sida av sängen. När du frågar nånting tar jag det genast som en komplimang och gör så gott jag kan, så gott som bara jag kan. Ingenting tar slut det byter bara form, det vet väl vem som helst. Ändå fastnar grus under mina sulor också och smultronblad utan smultron längs vägkanten tacka fan tänk på avgaserna och hemligheter viskas bäst i helt tysta rum. Jag har inget upp och ner jag ser bara skräck jag ser inget alls. I allt kaos jag ler, ditt flin sträcker sig miltals runt runt och tillbaka hit. Igen säger du och svänger med benen som inte når ända ner fasten du är gammal nog nu. Ditt leende och min handflata gör sig snabbt och effektivt bekanta med varandra, säg vi får aldrig nog av tristess eller redighet. Rådighet. Villrådighet. Lekar med assisiation och kläder som inte har nån nytta. Du kan kalla mig ordgirig eller drömsk eller skit. Skit samma.

Märk mig lagom

2010-04-26T05:59:00.001-07:00

Djupt nedsjunken i soffan. Men hallå! ropar våren. Hallå hallå, vad sysslar du med? Jag kan göra vad jag vill precis v a d j a g v i l l, och här sitter jag nu. Gitarren har damm ända upp på halsen och i den här röran blir det inte många knop gjorda.
Du sitter bredvid mig en stund men när ingen säger något lägger du huvudet på min axel och gosar. Jag är lite stel, lite tankfull och mycket frånvarande. Märker du när jag väljer att låta bli? Varför säger vi ingenting? Min rygg gör ont som vanligt och mina tankar snurrar runt runt fort fort. Snart kommer det fler. Snart kommer det mer.
Nej fy fabian för att sitta inne såhär en solig dag! Sa jag och satt kvar i soffan. Kanske går jag och lägger mig en stund. Kanske ser jag en film. Solen ger gott om ljus och det letar sig in överallt oavsett. Där det var mörkt blir det nu ljust. Sen blir det mörkt igen. Vilken metafor för livet, kanske.

Dra och slit i min kropp. Gör mig till en människa av kött och blod. Undergivelse åt allt detta förakt. Dra härifrån och rör mig inte. Jag är ensam för att jag väljer att inte vara tillsammans. Tristan Taormino skriver i Opening up om Solo Polyamourist. http://www.openingup.net/.

Buying is selling your soul

2010-04-24T13:46:00.000-07:00

Jag ringde min sambo när jag var på stan igår. Hetsigt bad jag om råd och stöd och hjälp. Jag stod nämligen i en sportaffär, skoavdelningen, med att par skitsnygga turkos-blå sneakers på mig. Aj aj aj. Jag var i affären för att köpa en resehandduk och förvillade mig på nått sätt över till skoavdelningen där dessa pärlor stod och liksom väntade. Det var så klart så det kändes. Som att det här var mina skor. Som att de sa något om mig som person. Som att faktumet att skorna var snygga och passade min i övrigt snygga stil gjorde mig lite bättre till mods. Om jag inte kännt varningslarm nånstans i bakhuvudet och ringt min sambo i tid hade jag antagligen gått från affären 1400 kr fattigare. Minst. Och vem hade varit glad då? Tja, jag hade väl det. Men ledsen också.

Den här snygghetsgrejen alltså. Snygg-hetts-grejen. Jag älskar fotriktiga skor. Jag älskar att äta saker som jag vet är nyttiga. Jag älskar att träna. Vem föredrar inte bekväma kläder framför snygga, e g e n t l i g e n. Men jag är så grunligt lurad av samhällets skönhetsideal att jag glömmer bort all etik, moral och sans när jag får ögonen på nånting snyggt. Jag kan själv känna mig snygg och gilla att titta mig själv i spegeln, och det är ju bra, men det är oftast för att jag fyller nått av alla snygg-krav. Ser jag smal ut nu? Sitter den här snyggt? Passar jag i den här färgen? Är jag solbränd ännu? Om svaren på dessa frågor är ja så kan jag andas ut och luta mig tillbaka och säga nej nej, jag bryr mig inte alls om idealen. Det är ju sjukt vad de får folk att göra och tänka. Det är systematiskt och rubbat. Så kan jag säga. Precis så vill jag tänka. Men jag gör det inte.

Men jag köpte ändå inte skorna. Jag hörde som sagt varningslarm nånstan ifrån. Är det här rätt? Konsumtion. Rättvis handel. Fotriktighet. Så jag ringde och förklarade mitt dilemma. Mina fötter skrek nej! nej! och mitt osunda resonemang var att jag har råd (för att jag just fått lön). Men hallå! Lägga pengar på ett par, om än snygga så jävla, skitskor. Precis innan jag ska åka på världens kanske coolaste resa där jag kommer byta till mig tio tusen snygga skor i folks freeshops och där snygga skor framför allt kommer vara det sista jag tänker på. Tack för påminnelsen om konsumtionen prouktionen mm. Vad skulle en göra utan vänner som har sunda värderingar? Det gäller att ringa rätt person dock. Någon annan hade sagt åt mig att köpa skorna för varför ska jag inte må bra och göra något för mig själv och har jag ändå pengar osv osv. Jävla indiviualism!

I wanto break free!
som Queen så vackert formulerade det.

Lift it up!

2010-04-23T01:06:00.000-07:00

Jag skrapar bort all skit och rensar lägenheten på grejer som kan tänkas tillhöra mig. Eller som med all säkerhet gör det, så att det inte blir några otrevliga konsekvenser. Stöld hör inte kollektivliv till liksom. Detta kollektivliv som jag om exakt en månad ska fira som slut. Och vad ska jag göra istället? Lifta. Stackars fina mamma med hjärtat i halsgropen och alla höjda ögonbryn, alla skakande huvuden och protester bakom igenknipta läppar. Detta till trots ska jag göra min resa liftandes. Det kostar mindre pengar och det ger en fantastisk känsla av frihet. Jag kan ta mig utan konstnad. De jag möter på vägen, på resan, i livet, de är mina vänner. Alla är potentiella fantastiskt personer, leve hjälpsamheten och solidarieten. Det går att lifta. Fortfarande. Det var ju jäkligt i gemet för 20-30 år sen. Och nu är det ännu större och ännu spretigare. Det finns fortfarande folk som står utmed vägkanterna, men mycket av ansträngningen är förflyttad hit. Till datorn och det underbara internet. Diverse liftarsidor och samåkningssidor har uppkommit de senaste 10, ja kanske tom. 5 åren. Häftigt! Folk vill göra gemensam sak, gör gemensam sak. Folk har liftat så länge, har så mycket erfarenhet och öppenhet nog att dela med sig av detta. Tips hur en kan ta sig mellan olika städer, ut från städer, var det är bra/dåligt/lätt/svårt att få lift. Allt är möjligt! Även utan den här hjälpen möjligt, men nu mycket smidigare.

Att åka med bilar/lastbilar som redan tänkt åka just den vägen dit du ska. Att ta mat som folk har slängt som egentligen inte alls är dålig. Att få sova hos okända människor, hos främlingar, som öppnar sina hem bara för att de vet att du skulle göra detsamma för dem och för de underbara möten som kan skapas. Att vara med människor i de möten vi gemensamt skapar. Att se alla relationer som olika uttryck för samma sak. Delad tid. Det är en filosofi med praktisk anpassning. Sammhörighet med mänskligheten och jorden. Att vara en del av och ta del av. Kalla det anarkism, freeganism eller frihet. Jag är där jag vill vara.

MORGONDAGENS KAOS IDAG

2010-04-22T00:11:00.000-07:00

Den tjuriga, stolta, naiva, vänliga och avvaktande svenskheten. Det innåtvända föraktet, fördomarna, lättsamheten, lättirritationen, förvirringen, rättfärdigheten och allt det andra förståss. Detta som väntar mig. Det stort uppmålade konstverk som spretar och sträcker sig ut och bort. Konstverket som heter resa men som stavas oromantisk smutsig hungrig ensam längtande och klagande. Nejnejnej, allt blir bra. För allt blir ju det. Är ju det. Och förflyttningen i sig kommer inte att ändra det, inte att ändra mig. Eller jo jag kommer blablabla såklart förändras men det gör en ju hela tiden. Men lite längre bort, lite osäkrare och lite mer öppen för nya intryck. Där vill jag vara. Där är jag snart.

Att måla upp bilder i sitt huvud om hur saker är. Om hur en vill att saker ska vara. Inbillning och tolkning betyder samma sak och jag kan skaka på huvudet, blunda eller nicka, det spelar ingen roll. Sakers faktiska tillstånd, vad fan är det? Det finns inget faktiskt tillstånd. Allt är det vi ser och gör. Allt är det som känns och bränns. Vi är alla allt vi någonsin gjort och tänkt och drömt och glömt. Det är inte meningen att rimma så mycket, jag har bara nått slags flyt när jag skriver att det går av bara farten. Jag önskar mig själv alla lyckönskningar, allt det bästa och jag ska själv se till att min tid på vägen blir så bra som möjligt. Just nu drömmer jag om teaterutbildningar, cyklar, djupa djupa sjöar, indiska strandraggare och människoliv/död. Ju närmare avresedatum jag kommer och ju mer jag ordnar inför resan, desto mer kaos och kärlek och tvivel och äventyrslusta fyller mig. Fyller mig och förvirrar mig och alla relationer och all kärlek jag tar för given och inte tar för gíven. Alla böcker och alla sammanhang. Bye bye bejbs.

2010-04-13T00:42:00.000-07:00

And the glow and the sun and everything fun.

Med foten på basketbollen under frukostbordet och hjärtat bland molnen. Solen lyser, det är vår. Balkongen är ett hav av gnister och glim glim glim. Världens bästa matlag igår med mat, häng, mandelbiskvibak, basket och te. Mmm! Jag är phedt peppad på att göra grejer. På att åka och sträcka på benen. På att testa och flumma och göra. ÅH!

Städar och rensar och hänger hemma. Sista månaderna här nu. Mmm.
Min kalender är full med nästan bara roliga grejer. Woho!

The name of sex

2010-04-11T23:52:00.000-07:00

Jag målar upp scenarion för mig själv om vad jag ska säga till folk som frågar varför jag heter ett typiskt manligt namn. Jo men alltså i Sverige är det tillåtet att ha namn som överskrider könsgränserna/rollerna. I Sverige finns det en rörelse som arbetar för att namn ska bli könsneutralt. Jag har massa kompisar i Sverige som inte vill definiera kön och därför väljer sånna namn. Varför jag bytt? Jag identifierade mig inte med det namn jag hade, det Här kändes mycket mer passande. Hur kommer det sig att du heter...? Om det skapar problem när jag söker jobb? Bara om folk är inskränkta skitar som ändå behöver rättas till. Hur mina manliga bekanta med samma namn reagerat på bytet? Tja.. folk har ju samma namn, de fick helt enkelt vänja sig. Sen kallas jag ofta nått annat, jag har ett smeknamn också. Varför jag inte bytte till mitt smeknamn? Nej alltså, det kändes mer som just det, ett smeknamn. Har aldrig du ifrågasatt kön?

Jag tänker att jag kanske ska testa kalla mig själv det här nya namnet på min resa. För att testa mig själv mot folks reaktioner typ. Jag testar det redan i olika sammanhang. Det är ju inte så stor förändring praktiskt. Desto större känslomässigt. Min mamma ringde mig vid ett tillfälle och kommenterade att jag bytt namn på fejjan. Ja visst, sa jag. Vi pratade inte om det, fast det kändes som att hon ville fråga, ville att jag skulle förklara. Det är fint att hon vill va med. Fast just då hade jag inte ork och tid. En annan gång kära mamma!

Könstillhörighet och sexualitet är ju sånt som folk generellt vill att en tar fasta beslut om. Bestäm dig nån gång, kan det heta. Men jag menar att det är flytande begrepp som ofta inte behöver definieras, men som okynnesdefinieras hela tiden. Är det viktigt att föra identitetspolitik? Är det viktigt att kategorisera in folk på olika sätt? Folk som inte identifierar sig då? Folk som känner att de hamnat i fel kategori men som inte kan byta pga t ex sin kropp, sitt namn, sin situation.

Henna mig, honna mig eller hanna mig. Det spelar inte så stor roll. Ibland känns det förjävligt och jag tar åt mig hårt av att folk könar mig medan det andra gånger inte har så stor betydelse. Vad händer med feminismen om vi som kämpar för den avsäger oss kön? Borde det hända något? Representationspolitik, statistiska kartläggningar, strukturella förtryck. Det är viktigt att lägga fokus där det hör hemma. Att inte stirra sig blind på tyget och färgen utan att se till orden på banderollen. Ojoj, metaforiskt metaforiskt. Nåväl. Vad säger ni?

sad rimes with glad

2010-04-07T05:12:00.000-07:00

Freedom to stay in control.
vs.
I rest my case.

Jag vilar mitt fall. Jag faller mitt i. Jag gillar ditt svall. I like it all.

Har jag redan sagt det här? Har vi redan pratat om det? Har jag sett dig förut? Ska vi ses igen?

Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Jag kan bara inte sluta.

Text.
Music comes willingly
when I ask it to
sunshine makes you white
and you're already white
but now a little whiter
music and sunshine makes
my heart lighter

your eyes your eyes
your eyes reviels
nothing of what lies beneth
nothing of unspoken words
or untold secrets
they speak only of now
and why, that's really good
instead of wondering
I'll count on the present

feel your way on my body
wont you please touch
me and hold me
caress me and hug me
tell me with your body
that you're here and present

give me presence
and I'll give you my
sincearest smile
the most gratitude and
the most eagerness
I haven't told you this
because I seldom speak
lightlty of things that
makes my head and body shiver
I haven't told you this
but you make my head
and body shiver

come use my creativity
I'd like to show you where
my world doesn't end
where my broken wings never mend
but how I'll fly anyway
and I'll show you how I set my heart free
and how I keep it free, at ease and in peace./

The title the title

2010-04-06T00:44:00.000-07:00

How many roads must I walk down alone, before I dare ask for your help?

Jag är lättad, speedad, svår, känslig, oförstående, smart, hjälpsam, otacksam, självständig, pretantiös, peppad, glad, ledsen, beslutsam, irriterad, cool, smärtsam, kunnig, duktig, ansvarslös, full av empati, solidarisk, huvudstupa, varm, lättsam, enorm, hygglig, knepig mm.

Kollo i mitt hjärta. Det värsta och det bästa. En bekräftande klapp på axeln och en kram och jag tar all din skit så behöver du inte gå runt med en klump i kroppen (på axlarna, i magen, i halsen). Ja, tack. Ni förstår nog, det är viktigt och svårt det jag gör. Det jag väljer att göra. Förstå mig rätt. Jag visar gott ansikte och håller god min, det är för eran skull. Var tar jag vägen när jag gömmer mig såhär? Var tar alla oskrivna ord vägen och alla otänkta tankar? Jag samlar på dem. De ligger här, mitt ibland mig, och jag tar av dem ibland när jag saknar egna. Jag skäms inte för den jag är, jag vet bara inte alltid hur jag ska göra för att vara bäst i era ögon. För vem vill inte det? Låg självkänsla bra självförtroende skulle nån säga och ja ja ja, lite uttjajat bara. Det egna det egna och alla alla andras. Jag sitter och kurar ihop mig inombords ibland. Ibland flyger jag bland molnen, sträcker mig rakryggat upp mot stjärnorna både inne och ute. Nu ligger snön djup igen, men snart töar det och små vårblommor gör väl alla glada?

Min konst, min mage, mitt huvud, mina låtsasglasögon, min resa, mitt jobb, mina vänner och bekanta, min familj, mina papper och mina pennor, min mat, min hälsa, mina syften, mina goda intentioner, min frihet, mina kläder, min medvetenhet, min smärta, min småstorhet, min känsla för rätt och fel, mitt jag, mitt jag, mitt jag.

Jag kan skriva vad som helst. Ovetande om vem som förstår vad och vad jag själv i efterhand förstår av allt som tolkats och omarbetats i mitt vindkraftverk. Ostyrigt hår efter dusch+sömn, trötta ögon, en flyktaktig känsla i magen och glädje ut i fingertopparna. Hur ska allt få plats? Här. Här ska allt få plats (pekar innåt). Hur stora tankar kan en tänka?

Skiss iss

2010-03-31T01:34:00.000-07:00

Resa san

2010-03-31T01:06:00.000-07:00

Med lagom tovigt hår, morgonlik uppsyn och något öm och stel är det trots att morgonsolen förvandlats till mulnen himmel en grymt bra dag. En bra blandskiva i spelaren, rawfood-gröt i magen och en förväntansfull spänning i magen.

Nämligen därför att jag verkligen ska åka. Den här resan jag pratat om, den blir verkligen av. Jag har gjort nya och gamla planer. Ska hänga längre i Sverige än jag först tänkt och förhoppningsvis till slut få två färdsällskap. Just nu är jag rätt seg men igår när vi pratade om resan, eller på senaste tiden när jag pratat om den, har jag varit här uppe *visar högt över huvet med handen*. Bubblande och sprudlande och sprittande. Jag och våren springer ikapp och jag är långt före. Sen är jag kanske den ivriga haren och våren kommer saktmodigt och envetet ifatt till slut. Fast sen blir det sommar, och då är målet nått och våren får gå hem, medan jag får stanna kvar och njuta solsken och gräs mellan tårna.

-Nästa vecka ska jag jobba på kollo.
-Veckan efter det jobbar jag två dagar sen åkter jag till Helsingfors ons-mån.
-Helgen därpå är det SPX (Small Press Xpo, Sthlms seriefestival).
-Veckan därpå jobbar jag två dagar och helgen plus att det är Arbetarnas dag, 1 maj.
-14-16 maj är det queer transfestival och hbt-gbg.
-Min sista jobbvecka antagligen, v 20.
-Sen flyttar jag mina prylar till Eskilstuna.
-Liftar till Göteborg, Lund, Malmö, Köpenhamn, Hamburg osv.
Och resan är igång!

Love on the side

2010-03-29T06:34:00.000-07:00

The certutide the lonelyness

2010-03-18T07:54:00.000-07:00

Min hjärna är en aning dimmig. Min kropp än använd och återanvänd. Backarna utmanar leder, muskler, fokus. Jag vill leka mer. Vill vara nära utan ansvar, utan förväntan eller krav. Vill ha härliga känslor, kärleksfulla känslor ofta ofta.

Jag skriver mycket, men mest för mig själv. Ibland delar jag med mig av sånt till personer i min närhet. Vet inte vad som förstås och hur det förstås, men det är ofta skönt och spännande att dela insidan utåt.

Jag målar en del, men har ingen möjlighet att lägga upp något just nu.

En annan gång säkert.

Min hjärna mina ögon mitt huvud en enda smärtsam röra. Och mina uttänjda stukade vrickade kroppsdelar. Allt på en gång. Jag längtar hem. Jag vill spela gitarr och skrika från klippor mot skära solnedgångar. Jag vill ha din hand i ryggen och din kind mot halsen. Jag vill skrika tyst med hela min kropp. Be om mer och mer och mer och ta emot all kärlek du vill ge.

Alltid är det något som gör ont. Alltid är det något som inte gör ont.

The sunshine of my heart

2010-03-13T01:10:00.000-08:00

I can love you but I can't always care to show it.

Jag sitter på balkongen i min ensamhet. Solen gör mig sällskap, men den är förvisso bländande vacker och skön mot huden, men alldeles för lågmäld och distanserad. Ensamheten. Att välja att vara ensam och att välja in folk i sitt liv. Det går att få båda delar. Jag älskar och gillar en massa människor på olika sätt. Och trots att svårigheter finns i form av avstånd och tid och känsla för saker så ligger det störta motståndet oftast i mig själv. Att jag inte känner för saker. Och så är det ju. Bara att normen säger oss att när vi väl valt en person måste vi alltid vilja välja den igen. Och att om en är kär i och/eller älskar en person så är det på den personen vi ska lägga vår energi.
Men jag håller inte med! Jag vill lägga min energi på mig själv. Måste göra det. Visst att en del motstånd kan undvikas och tränas bort med avslappnings- och medvetandegörandeövningar. Men det är inte utan svårighet, eftersom jag odlat både utanförskap och motstridighet sen långt innan jag träffade alla människor som finns i mitt liv nu.

Vad jag försöker säga är att jag inte alltid kan vara tillgänglig. Ok säger du kanske, klart du inte ska vara tillgänglig alltid. Men jag måste dra det så långt som till att jag ofta måste vara helt otillgänglig. Jag gillar många människor på samma eller olika sätt och jag vet inte alltid hur jag ska göra för att nå alla. Nå dem tillgängligt och nå dem otillgängligt, som för att säga hej men nej, ungefär.

Avstånd är bara i fantasin. Jag är här, jag är alltid här. Det går att nå mig, men jag kan inte alltid vara med. Medverka medveten närvarande. Ibland, ofta måste jag fly. Vildfågel och frihet, ja kanske är det jag just nu. Kanske är det du.

To play and to cry

2010-03-06T23:43:00.000-08:00

Välkommen tillbaka efter en evighetsvecka på en vecka på kolloverksamhet för personer med autism. Så mycket händer i det avskilda landet autism och i den roddiga gruppdynamikens namn. Det har varit en fantastisk vecka med skratt och gråt, kärleksfullhet och hjärtesorg. Så många fina deltagare i så många fina stunder och en grym ledargrupp som aldrig gett mig så mycket trygghet som nu. Jag lutar mig tillbaka med lättnad och en aning vemodighet. För nu är det slut. Hejdå kollo.

Att ha ojämna känslor. Att inte kunna ha öppna helhjärtade samtal för att ens hjärta redan slår så hårt och ens känslor flyger högre än taket och träden. Att känna sig hämmad av kärlek. Det var nå nytt. Att inte se problemen i situationen. Jag vill som inte. Vill bara fokusera på det som var/är bra. Men nu är det alltså slut och vi kommer troligtvis inte ses mer för hejochhå vad olika liv vi lever. Och hejdå naturligt häng och hejvälkomen verkligheten som innebär hetero-mono-liv för dig och allt annat för mig. Vad tänkte jag egentligen?

Jag blev så glad när jag ringde och pratade med min bror och med min vän häromdan. Min bror sa att han hade det asbra och min vän berättade att hon fått spelning på Debaser Slussen! Waaaaow!

26 mars på Svenska musikklubben.
www.myspace.com/youmeband

Time travels fast

2010-02-25T23:15:00.000-08:00

Sitter i mitt barndomshem och planerar, lyssnar på musik och väntar på sällskap. En vision om något större har utlysts, hittats och smakats på. Resan. Mina drömmar om behärskandet av olika språk, att återse personer nära mitt hjärta men inte min geografi och slutligen den totala friheten och frånvaron av ansvar. Det hela tar form efter mitt tycke. Inte så mycket påverkar vad och var jag ska. Tid är inte så viktigt. Tiden finns inte.

Så klart finns det tvekan och nervositet. Försiktighet, undran och en massa andra ibland svårsorterade känslor. Men jag är oftast glad. Glad att jag tar tag i det här som jag velat så länge. Någon berättade om en Indienresa på "till att börja med fem månader". Om jag får drömma så ska jag lifta till och på alla kontinenter. Dessutom borde jag göra Indien till en bra upplevelse utan allt för negativ stress och yttre åverkan.

Vad som påverkar fastän vi önskar vi var onåbara och över. De turer och vägar vi tar både tankemässigt och fysiskt. Att sträva. Att vilja se folk i ögonen. Att vilja se sig själv och sin omgivning med respekt, kärlek och uppfriskande mod. Ett skepp kommer lastat med allt bra och behövligt under resan. Sista året på gymnasiet under projekttiden hade jag och Minou ett slagord. Det var ett fantastiskt slagord som lättade upp och tog oss framåt ett litet steg ibland stort steg i taget.

Vad som än händer, är vi inte jävligt bra!?!

From where I stand

2010-02-25T08:35:00.000-08:00

Agree to disagree. Är det okej? Vad det än gäller? Var kan jag ställa mig i förhållande till dig, så att vi inte skymmer varandra för mycket, trampar på varken varandra eller oss själva och ändå behåller en fin och avslappnad närhet till varandra. Så lika ändå så olika, det var tankarna vi tog ur varandras munnar. Jag skulle kunna vara jättearg. Men jag känner mig matt. Ledsen och övergiven i min övertygelse. Jag vet inte om du förstår. Borde jag fråga om du förstår? Jag förstår knappt själv och mina suckar och/eller tårar säger inga ord högt. Jag vill inte att du ska känna såhär samtidigt som jag vill att du ska känna. Vill att du ska vara fri. Men på bekostnad av vad? Hur långt kan det gå? Är det här verkligen okej? Någonting jag kan acceptera?
Det råder förjävliga omständigheter på vissa plan och det enda som gäller är allt eller inget. Att inte känna för saker särskilt mycket, att inte bry sig (!?!) om det politiska läget och bli träffad av ödesdigra val när en just avklarat andra. Jag vet inte på vems sida jag ska stå. Dina val och mina val, så långt ifrån varandra. Du och jag, så nära som inga andra.
Att komma överäns om att inte komma överäns. Går det verkligen?

Erfarenhet för flera

2010-02-17T00:32:00.000-08:00

Den manliga stressen över att alltid behöva prestera. Alltid vara på topp. Alltid ställa upp sexuellt och då alltid vara den som tar initiativ och leder allt. Att visa styrka eller att i alla fall inte visa svaghet. Att ha svar på tal. Att kunna vissa saker som ingår i det manliga spelrummet. Att förakta andra saker och inte kunna bära alla sorters kläder eller alla sorters färger. Behovet att stärka sin heterosexualitet.

Den kvinnliga stressen över att alltid vara till lags. Att alltid ha ett öga öppet för andras behov. Att ta hand om sig själv för att ha kraft och energi att ta hand om andra. Att se bra ut. Att alltid ha koll på sitt utseende, oavsett vad för uttryck eller subkultur det heter. Intressera sig för vissa specifika områden. Klaga på sin utsatthet och samtidigt utnyttja den. Att hellre imponera på killarna än att bonda med tjejerna. Att alltid vara rädd när en går ute själv på kvällen. Om inte rädd så att i alla fall tänka att det här kan vara ett utsatt läge.

Om att inte passa in nånstans. Att inte vilja va med. Att vara medveten om statistisk ojämlikhet, att problematistera och samtidigt vilja integrera. Att ty sig till grupper, att vilja känna samhörighet. Att samtidigt vilja se likheter istället för olikheter. Att passera eller alltid bli ifrågasatt.

Playing the fool

2010-02-11T00:24:00.000-08:00

Nån gång ska jag samla alla mina nedskriva texter på ett och samma ställe. Ge ut en bok åt mig själv. Ordning och reda osv. Alla block och alla små obetydliga bilder av känslor och/eller personer som omger mig. Var ska allt ta vägen?

Jag är rätt distanserad från folk. Jag utgår från mig själv för jag kan inget annat. Jag vill inte va ihop med folk på det klassiska romantiska komedisättet. Men det betyder ju inte att jag inte vill ha kärlek. Jag vill ha kärlek i mitt liv. Fast inte förgivet. Jag vill kunna välja istället för att behöva välja bort. Jag vill kunna ha fler relationer i mitt liv som är betydelsefulla på olika sätt. Som betyder lika mycket eller helt olika saker för mig. Personer jag delar med mig till, som kan förstå och se mig, som inspirerar mig, som får mig att inse att världen är större än såhär, som jag ibland är sexuell med, som jag kan ha roligt med, som hänger med på och samtidigt utmanar mina tankegångar. Folk som är på min sida. Men först av allt måste jag själv stå på min sida.

Jag tänker en del på hur det ska bli sen när jag och Anna ger oss av. Hur vi ser olika på den här resan. Våra olika bakgrunder och förutsättningar. Hur olika vi är samtidigt som vi förstår varandra väldigt bra. Som jag och min bror. Precis samma men ändå helt olika.
Jag har läst en del om freeganism. Att leva gratis på dumpstring och i occuperade hus. Sök på freegan.info så fattar du. Undrar om det kommer kunna bli så när vi reser runt. Känns som att en antingen måste stanna på ett ställe länge eller känna rätt folk för att hitta alla bra ställen. Men en kan ju alltid hitta ställen som är halvbra, vi känner ju redan lite folk och folk är ju oftast rätt öppna för att hjälpa främlingar. Att inte veta allt i förväg, som om det vore värsta charterresan, är ju en stor del av resan. Att ge sig av och ha ok förberedelser och sen styra och ställa så att det medan vi är ute blir så bra som möjligt. Passar oss två så bra som möjligt.

Jag ska sluta äta socker. På riktigt. Försöka utesluta vita kolhydrater också som annars fungerar som feta triggern för sockersug. Jag är så vansinnigt sockerberoende. Socker är min drog. Så socialt accepterad att den är lurig att veja för. Och min kropps känslighet och min psykiska labilitet talar för att jag skulle må sjukt mycket bättre utan den. Jag har börjat skriva matdagbok och läser boken Sockerbomben och peppar.
Jag har varit inne på Rawfood mycket på sistånde. Så min nya diet blir en blandning GI/Rawfood. Så klart fortfarande vegan och så ekologisk som är ekonomiskt hållbart. Dumpstra ska jag också försöka göra mer. Varför inte när jag har möjligheten?

Varför inte när jag har möjligheten gällande mycket.

Bringing home

2010-02-09T03:15:00.000-08:00

Morning sunshine

2010-02-09T02:58:00.000-08:00

Gröt, solroskärnkräm, stjärnanus, smoothie, linsgroddar, cashew-pecan-aprikos-katrinplommon-dadel-röra

Stjärnanus aka. svart sesampasta m stjärnanissmak

Sandra dricker soygurtblåbär-mandel-tranbär-banan-kiwi-smoothie

Pictures of home

2010-02-08T00:08:00.000-08:00

Finaly I had my piece?

2010-02-07T23:53:00.000-08:00

En liten bit kaka heter det ju. Peace of mind eller piece of mind. Jag lyssnar på Elias & the Wizzkids http://www.eliasandthewizzkids.se/ som lättar och muntrar upp. Jag har varit rätt konstig på sistånde. Alltid egentligen. Jag har odlat utanförskap sen jag var pytteliten. Sen så länge jag kan komma ihåg faktiskt. Men bortsett från det så har jag kännt mig väldigt oförutsägbar och svår. Inte riktigt kontroll över mitt humör. Avstånd till allt är allt jag kan komma på som lösning. Därför pendlar jag mellan närhet och distans och jag förstår om folk i min närhet kliar sig i huvudet. Inte folk som jag träffar då och då, för till dem har jag ju ett naturligt avstånd. Men i min absoluta närhet blir bortvalda och ignorerade av nödvändighet. Jag pallar liksom inget, ingen. Det är lite manisk-deprimeradvarning över det.

Tack för all bra musik.

Där vi glömmer alla lögner

2010-02-07T00:32:00.000-08:00

En fantastik (fanta-stik) så enorm att jag med svårighet får fatt den med ord. Jag ska försöka.

Jag kom till förfesten ganska sent. Vi hade repat en gång för lite innan så du sa nästa gång blir bättre. Vi pratade sagan om ringen, lyssnade 90talshits och du sjöng till lougemusiken. Vi blev fler och du var nervös. Jag skulle också ha varit det, men jag var besviken men glad för din skull. Så här i efterhand är jag bara glad.
Vi gick dit rätt sent, men innan första akten. Jag satte på mig dansskorna och tog det tomma dansgolvet så som jag älskar ta tomma dansgolv, med buller och kalas. Mer och mer folk snart gick det inte att dansa längre och att ta sig fram och tillbaka i lokalen var ficktjuvsvänligt. Efter att han spelat ställde vi alla upp oss framför scenen. Som en rad skolpojkar som väntar på beröm från läraren. Förväntansfulla, med lysande ögon och knutna händer. Våra leenden ingav dig mod och hopp för en lyckad föreställning.
Jag kan som inte kalla det något annat än föreställning, även om det för tankarna till teater fastän det här handlar om musik. För all den energi som fullkomligt sprutade ur dig är på nått sett svår att greppa. Även för mig, som har känt dig i halva mitt liv.
Jag skulle kunna lägga in hur mycket politik som helst i dig. Ditt sätt att ta plats. Vi ovilja att cencurera dig. Din styrka. Din jag tar ingen skit-attityd. Men se så fattar ni.
Du dansade, sjöng och pumpade ut dina budskap med din röst och hela din kropp. Beatsen omgav dig och jag var stolt, så stolt. Ett rus av glädje och fantastik. Du är så jävla bra! Bäst live, alltid bra. Var skulle jag fått plats? Du ägde scenen och hade en låst hand om våra hjärtan som du sen kastade upp i himlen. Med darrande läppar men öppnade sinnen.

This is what I do

2010-02-05T01:03:00.000-08:00

Att täcka upp

2010-02-03T14:33:00.000-08:00

Lend me a hand to cover the truth
My lies lie dangerously close to my heart
soon bright blue skies will show
Feelings come uneaven
but I am not afraid
Im here now and I know
Know that I dont
So cover it up
Im covering it all up
Truth or dare or show or stare
Go now
Run away but be back soon

It's uneasy to breath when snow fills you

2010-02-03T05:05:00.000-08:00

På bara och blåmärkta knän. Framhukad över fotändan på sängen. Med miljoner tankar och känslor virvlande runt i mig. Ändå kan jag inte svara när nån frågar. Vad tänker du på? Hur känner du dig, du verkar så frånvarande. Ja visst! Det är klart jag är frånvarande. Jag är ju här, i mig. Jag pekar på mig själv, gestikulerar åt ingen alls. En suck drar genom kroppen och en känsla av tomhet blandad med sorg börjar infinna sig. Jag hasar upp och lägger huvudet på kudden. Kramar mig sönder och samman och vaggar oroligt. Min kropp min kropp. Den ljuvliga jävliga. Allas relationer till sina jag och min relation till mitt. En man ligger bredvid mig. Han har stånd. Jag tittar oroligt ändå fascinerat på det. Det är både fult och snyggt. Är det likadant med mig? Vad av mig är fult och snyggt på samma gång? Vad luktar fult och snyggt och vad smakar fult och vad smakar snyggt? Motsägelsefulla meningar krockar i mig. Jag skrattar och kuken rör sig. Men, säger en röst i bakhuvudet. Var kommer denna åtrå ifrån? En annan röst, mer samhällelig, säger Kan du aldrig bestämma dig? Bestämma mig för vad. svarar jag? Vem jag vill vara med eller Vem jag vill vara? All fiktion inlåst i mig släpps lös och i min fantasi är jag allt. Det som kommer ut måste sorteras och tolkas och kategoriseras och arkiveras för framtida bruk. Allt som kommer ut ur mig är inte allt som finns i mig. Så är det ju. För alla?
Min kudde är fuktig och jag minns inte om det är svett eller tårar. Min mage hänger ner lite när jag ligger på sidan. Alla magövningar till trots. Jag spänner kroppen i en båge i sängen och mannen bredvid mig klamrar sig fast för att inte halka ur. Klamrar och klöser och jag känner liknande känslor innifrån. Mitt huvud i mina händer och mina suckar i mina öron. Mitt mitt mitt. Vad ska jag ta mig till med allt och ska du ligga där hela dan? Alltså som i hela tiden. Ska du stanna här? Mannen och ståndet och fulheten svarar inte och jag undrar om allt inte bara är i mitt eget huvud. Om min fantasi sorterar intryck jag drömt eller kännt eller bara anat eller om jag är psykotisk (vad nu det innebär). Drömmer jag?
Men ljuset och mörkret kommer. När jag går ut sen kommer snön att göra mig verklig. Den kommer lämna plats för mig och klammra sig fast den med. Inte som människor som sällan lämnar plats. Är jag likadan? Vem ser jag inte när jag ändå tittar?
All denna text. All denna struktur. Min säng och mitt jag är ett. Vi ligger med varandra stup i ett. Vi vrider och vänder oss i plågor som orsakar hål i plånboken. Vi pratar inte. Pratar aldrig. Säger inget högt. Ibland viskar jag och du kryper nära nära för att höra. Blir lugn. Ett sätt att hantera utåtagerande beteende är att själv vara lugn och inte visa känslor. Är det här resultatet av alla autismorienterade jobb? Skämt å sido. Här ligger jag. Det ligger ingen bredvid mig och allt som skrivits ner kommer från min överaktiva hjärna. Var ska jag annars göra av det? Skrivande på dator börjar gå ut över dagboksskrivandet. Men det är ok. Antar jag. Bara att alla kan läsa det här. Men det gör inte så mycket. Jag tänker inte dömma eller straffa mig själv och om någon annan gör det så märker jag det säkert inte ens i alla fall. Snön skymmer som sikten.

In the morning I wake up

2010-02-01T01:06:00.000-08:00

Jag gillar att ha saker ordnade för mig. Som att på kvällen innan jag ska sova tänka ut var alla träningsgrejer befinner sig. Sen på morgonen kan jag som i dvala plocka ihop grejerna och bara gå. Ett annat alternativ är ju att redan ha packat packsäcken på kvällen, men det brukar inte funka för mig. Jag måste som vara lagom spontant hurtig om det ska funka. Lura mig själv lite.
Det gäller samma sak med målning också. Jag vill veta var alla grejer finns så att jag snabbt och lätt kan plocka fram dem när jag får ett infall att måla. Står de redan framme och väntar blir det inte mycket måla av. Jag hade en tanke en gång om att ha som olika stationer runt om där jag bor med olika aktiviteter som liksom är färdiga och kan påbörjas närsomhelst. T ex en systation, en målningsstation, en bokläsarstation, en datorstation, en sängstation, en matstation. Men det är liksom ingen idé. För om jag ser alla grejerna redo hela tiden så blir jag så opeppad så opeppad. Jag får som prestationsångest redan innan jag börjat. Förväntningen på att det ska bli av hindrar att det ens påbörjas. Så att ha koll på sina grejer, men inte ha de uppenbart synliga, det är perfekt!

På dagens lista står inte så många saker. Men om jag gör alla punkter, då kan jag ju ta ledigt sen. Nog för att jag redan är ledig. Ledig från pengatjänande. Tack och lov att jag inte jobbar jämt. Det är ju sjukt tråkigt! Dessutom gillar jag inte pengar. Skulle helst inte ha några. Men sånt är livet, det kretsar runt kosingen och så länge den finns i lagom mängd gömd på nått bankkonto nånstans så är det ok. Gömda eller spenderade på något riktigt bra och roligt.

In the middle of my hand

2010-01-30T12:04:00.000-08:00

Med en rutig filt om mina stela axlar. Med Voltarènegel på ryggen och två stora högar med nytvätt som väntar hängning. Ett Gleeavsnitt som blir klart. En flyktig känsla i magen. Flyktig som i flykt och inte som i kortvarig. Ta all skit, stoppa det i ett oadresserat kuvert och skicka iväg det utan avsändare. Sen kan vi, dvs jag, fokusera på det som är viktigt för mig. Vad nu det kan tänkas vara.

Jag behöver vara mycket ensam just nu. Vet inte riktigt hur jag ska hantera sociala viljor som yr runt som snön dessa vintertider. Samtidigt är det trevligt att ha folk runt sig när en gör egensaker. Göra saker ensam tillsammans. Träna, måla, kolla på bra film, spänna på sig framför spegeln, matrubera, läsa, laga mat (och rawfoodgodis!), dansa, skriva brev.

I mitten av min hand är jag. Först tänkte jag skriva något mer agressivt, som att i mitten av fingrarna sitter långfingret och det är ju som bekant en ganska stark symbol om en riktar det mot folk. Men tittar jag i min hand, håller upp handen i ljuset mot ögonen så ger jag mig själv en liten present. En liten present som är jag.

Snökaos - knösaos.

2010-01-27T10:02:00.001-08:00

Det är för tidigt att ha hopp om vår och väna vindar. Börjar en hoppas på sol, värme och pirrande vårkänslor redan i januari så får en hoppas länge länge länge. I mars kanske. Men bara kanske. Först måste det komma snö. Smälta snö. Komma snö igen. Bli moddigt och jävligt med snålblåst och kyla. Sen lite varmare. Och lite kallare igen.
Just nu är det snökaos. Bilar kommer inte fram. Folk blir sena. Alla ser ledsna ut med tårar i ögonen pga blåsten. Hundar huttrar. Människor huttrar. Alla blir snötäckta och himlen blir gråbrun. Jag utnyttjar snön som landat så att jag kan ha min nylonoverål och åka kana snabbt snabbt ner för alla backar. Skrattar som ett litet barn och blir röd om kinderna. Kommer in i värmen och dricker lakritsrotste. Ligger under täcket och ser kala grenar mot himlen omgivna av stora sjok snöflingor. Alla ramlar. Allt blir hårt och kallt. Går sönder under våra kalla fötter och tillplattat.

Jag gillar variationen av väder som Sverige erbjuder.

Frustrerat dödläge

2010-01-24T13:50:00.000-08:00

Jag blir så trött. Trött på mig själv för det mesta. Och i andra hand på all jävla skit. SKITSKITSKIT. Blabla samhället skit crap spö skulle det ha. Men inte idag. Idag riktas ilskan innåt. Förmågan att hantera press fattas mig allt för ofta. Jag blir innåtvänd och irriterad och ledsen och svår. Och när jag inte ens vågar/vill tänka efter varför jag känner mig pressad. Ja, då är det ju svårt att få till nån positiv förändring. Nej då blir det till att vänta ut och fokusera bort. Tänk om jag istället kunde se vad jag behöver, eller inte behöver, eller i alla fall vart skon klämmer, när jag väl känner det, så kunde nästa steg få bli att komma på en lösning eller ett sätt att hantera.

Jag är så vag.
Våga känna känslor. Våga stanna i känslor. Inte vara rädd för att känna. Hur fan ska jag bli bra på det här? Jag gömmer mig i min charm och mitt glättiga yttre och min pepp och döljer mitt förakt för mig själv i oförmågan att hantera obehagliga/svåra känslor. Blunda. Titta. Andas. Nicka. Le. Fnissa. Var allvarlig. Skaka på huvet. Knip ihop läpparna. Gå och lägg dig.

Egentligen borde jag mest bara lära mig att säga ifrån. Nej jag vill inte. Inte just nu. Nej tack det är bra. Jag vill va själv. Jag vill inte. Jag vill. Ja. Nej. Så som jag tycker! Inte för nån annans skull. För mig. För om jag mår dåligt i mina val påverkar det min omgivning negativt. Jag blir inte rolig att ha runt sig. Och att fly känns alltid sämre än att behärskat gå sin väg. Även om flykt kan vara nog så bra jämfört med mycket annat.
Sov gott-Gov sott.

Vijan och känslan

2010-01-24T01:15:00.000-08:00

Vad styr oss? Vad får oss att välja de val vi väljer och känna de känslor vi känner? Lite av varje skulle många säga. Att känna sig som något. Identifikation. Identifikationspolitik. Är det vad vi vill ha? Dela upp oss i grupper och oundvikligen hamna i vi och dom-fällan. Men hur kan vi låta bli? Att identifiera oss. Att vilja ta del av trasslet som är samhället. Att känna inför allt det vi får lära oss om kön, sexualitet och så vidare. Först när en person blir vego frågar en om den får i sig tillräckligt med vitaminer. Först när en person ifrågasätter sin könstillhörighet frågar en vad det är som gör kön. För visst gör vi kön. Jag medger att könsidentitet är flytande. Samhällets kategorier för snäva. Jag passar inte in. Men vetandes att det är flytande, med kvinnliga erfarenheter och ett medvetet androgynt yttre, hur kan jag då välja man? Vad gör en man? Hur skapar erfarenheterna människan? Att jag inte upplevt homofobi i duschrummet, gör det mig till mindre man? Att jag inte levt i en manlig könsroll, gör det mig till mindre man? Att jag inte har kuk, gör det mig till mindre man? Och hur är det med alla de erfarenheter som kvinna som jag kännt mig så missanpassad inför? Jag skulle kanske vara missanpassad var jag än kom just för att jag ifrågasätter. Och vad gör det mig till? Människa skulle jag tro. Men vem vet?

Imorgon är en annan dag

2010-01-22T08:07:00.000-08:00

Imorgon må vara en annan dag. Men idag, det är och förblir, idag.

När jag kommer hem ska jag göra allt det där jag tänkt göra så himla länge och inte hamna framför teve/data utan bara få det gjort ja det ska jag och hör sen. Och hör sen. Sen ligger jag ändå där, med datorn i knät och högar omkring mig med osorterad/t/de tvätt/papper/prylar. Men!
Imorgon när jag vaknar ska jag gå upp tidigt. Då ska jag gå ut på balkongen/gården/gatan och känna här, här är livet. På den här platsen börjar och slutar jag just i detta nu. Detta nu. Nununu. Sen ska jag äta min rawfoodfrukost, ta mina bestyr och göra något fantastiskt av dagen. På morgonen vaknar jag halv tolv, äter frukost till halv ett och känner ingen vits/ork att göra något kreativt de två återstående timmarna tills jag ska åka till jobbet.

Sen sen, imorgon, jag gör det en annan gång. Det löser sig. Nån annan kan väl..? Jag pallar inte. Jag prioriterar annat just nu. MEN LIVET! HÄR! NU! Hur ska jag få den rena kärnan i mig, av vad som är jag, av mina viljor och mina högre ambitioner att räcka längre än "sen!". Aktiva val. Medveten närvaro. Gå upp och träna tidigt för att få energi att klara dagen. Äta bra. Tvätta sig regelbundet. Inte bara planera den fantastiska resan utan att leva det fantastiska livet HELA TIDEN. Men! Varför räcker det inte att veta. Varför räcker kunskapen inte till att knäcka nöten?

Vissa dagar skiner som små guldkorn i mängden. Andra dagar, de allra flesta av dagar, är grå och oformbara till konsistensen. Vill inget, kan inget, har inget/n. Är det så här det är meningen att det ska va? Att skjuta i höjden bara för att få fetaste backlashen och deppa ner sig totalt dagen/veckan/månaden/året/livet efter. Glad ledsen glad ledsen. Jag vill inte vara rak i humöret. Vill ha topparna. Men jag vill att de vardagliga vardagarna också ska vara betydelsefulla. Jag vill mena något med mitt liv. Vad menar jag? Vadå upp till mig? Vad menar du? Menar du?

Mitt bästa min hjärta

2010-01-20T03:32:00.000-08:00

DRYCK: lingon eller tranbärsdryck
FRUKT: apelsin och ananas
FÄRG: blå och turkos
TRÄD: klätterträd
VÄXT: med tjocka vaxiga blad
UTSIKT: stormigt hav
KONSTNÄRLIGT VERKTYG: tusch
MAT: paj, krämigt och krispigt
SPRÅK: svenska, engelska, franska
FILM: romantiska komedimusikaler
MUSIK: hiphop och melankoli
GÅR INTE HEMIFRÅN UTAN: klockan
POLITIK: queerfeminism, miljö/djurrätt, x
HATTEKNIK: mobiltelefon, stress!
ÄLSKTEKNIK: dator+internet, kontakt
PYSSEL: brevskrivande/skapande
BOK: the ethical slut och min dagbok
SLUT: lyckligt insiktsfullt

Det händer i mig

2010-01-18T14:59:00.000-08:00

Jag sitter ensam inne i ett stängt rum. Det är ingen annan här än jag. Kan inte vara någon annan här än jag. Jag är ensam. Mitt huvud är fyllt av tankar, min kropp är fylld av känslor. Bra och dåligt blir en smet som blandas runt och jag kan inte skilja på sorgsen ledsamhet och ledsam sorg. Alla yttre faktorer bleknar bort, fast inte till ljus men till kompakt mörker. För när mina ögon är slutna finns bara jag. Finns jag bara inom mig. Existerar världen om jag inte existerar? Om jag fortsätter och fortsätter blunda, förblir allt svart tillslut/ändå, om jag en gång väljer att titta. De val jag har. De vardagliga tråkigt banala valen. Ska jag koka boveten eller mixa den direkt? Ska jag komma en gång till innan jag lägger ifrån mig boken och sover? Ska jag ha lakritste eller kamomill? Från dessa och sen vidgat till tusen. Existensen. Livet i perspektiv från trädtoppar eller fågelryggar. Historier om kärlek och avund och kärlek igen. Inget som spelar nån roll. Spelar nån roll. Prototyper av människor lever kvar. Det jag minns dör med mig. Det du minns om mig lever inte oberoende, det är din subjektiva tolkning. Jag dillar lite.

Jag planerar så smått inför min och Annas resa. Vi ska lifta i Europa. Mer än så är det inte sagt än. Jag kollar upp wwoof och couchsurfing och festivaler. Måste börja prata med folk jag vill hälsa på. Säga att nu händer det. Nu händer det faktiskt. Jag lägger undan den enkla banala och tar skamgrepp på livet. Skamgrepp eller järngrepp eller inget grepp alls. Att lifta är ju ändå lite flyktigt och okontrollerat. Skulle jag ha ett kontrollbehov som kommer krocka med dessa planer? Nej det har jag ingen aning om, så det spelar ingen som helst. Nu ska jag sova. Sova varmt inatt och inte glömma släcka de tända ljusen. Imorgon är det vardag och banalitet. Den lilla världen som inte rymmer mig så länge till. Inte ens nu, men jag stannar för jag vet att det ändras snart. I det är jag lugn. Jag är lugn nu.

Det meningslösa meningsfulla

2010-01-16T14:46:00.000-08:00

Ibland tar jag mig tid att tänka. Inte bara låta något krossa mitt sinne, utan verkligen låta saker vara tills de kommer till mig. Finnas här för mig själv. Då kan jag se komplexitet och mycket mycket kärlek. Komplexitet som är jag och kärlek som är både från och till mig. I så många olika former, det vore omöjligt att skriva ner, ja ens tänka på alla. Och att låta de formerna få vara i sitt esse, eller vad en nu ska säga. Låta de komma naturligt i sitt eget genuina möte. Visst måste saker och förlopp formas och hur och när. Men vad kan vi lämna utanför. För det bara är.

Att vända ut och in på sitt hjärta

2010-01-13T03:48:00.000-08:00

Fina genuina samtal. Folk som faktiskt lyssnar. Ovetskapen om hur en ser ut när en pratar. När en är. Att kunna samtala utan offensiv och/eller defensiv. Att våga ta tid att tänka. Att våga säga emot. Alla tankar och förlopp som skrivs ner och de som inte gör det. Allt jag glömmer och allt jag inte kommer ihåg. Alla som är i relation med mig. Alla som tänker på mig ibland. Alla jag tänker på mer eller mindre. Vällagad mat. Kärleksfulla skratt om välbehag i nuets förnöjsamhet. Min röst som dränks av minsta lilla. Din röst som hörs över alla rop. Min röst som kommer efter, som tar sin tid. Du kom driver och tänker så att du får ångest. Att se folk på tunnelbanan. Att se folk där de är. Du som ser mig fastän jag inte säger något. Jag som blundar och lägger huvudet i händerna. Men jag ler. Jag ler oftast. Idag är jag ledsen och idag är jag glad. Jag gör saker som är jag. Vad är jag? Jag gör saker som jag tycker om. Har mer eller mindre kontakt med folk som jag tycker om. Önskar mer och önskar närmare. Men här i alla fall. Här är jag. I mitt huvud. I mina ord. Allt jag tänker som inte kommer ut. All hemlighet om vilka vi är. Allt som stannar kvar. Bakom mina läppar, bakom mina ögonlock. Min vilda fantasi. Min känsla för vad som är rätt. Min min min mitt mitt mitt. Vårt.

Identitet i namn

2010-01-07T15:29:00.000-08:00

Smeknamn, öknamn, juridiskt namn, tilltalsnamn, andranamn, alias etc. Alla dessa olika namn. Jag har själv flera stycken. Och jag känner mig inte helt hemma med dem alla. Att ha ett smeknamn är en sak, men när identiteten flyttar från det "riktiga" namnet till smeknamnet, vad händer då om/när vissa fortsätter använda det "gamla namnet"? Namnet är något vi bär med oss var vi än går. Det är otroligt viktigt i vår kultur. Namnet är en identitet. Vi har en uppfattning om hur folk är beroende på vad de heter. Vilka de är. Varifrån de kommer. Och det är verkligen inte helt oproblematiskt att dömma folk efter deras namn, att döma folk någon gång oavsett vad de heter eller hur de verkar. Men namn är viktigt, det går inte att förneka.

Om jag, hypotetiskt, skulle byta namn. Skulle folk va ok med det? Mitt namn identifierar inte bara mig själv För mig själv utan också mig själv för Andra. Andra måste acceptera att kalla mig det nya namnet. Måste vänja om sig. Respektera och försöka förstå. Måste gilla eller lära sig gilla det nya namnet. Tänk om namnet inte passar? Om folk ignorerar bytet. Om det ställer till besvär i folks uppfattning om vilka namn som hör till vilka könsuttryck, vilka könsroller. Om jag byter till ett namn som går ifrån vad folk uppfattar som mitt kön. Kön är så mycket olika saker. Men kan en inte stava genus och inte se klart på könsroller kan det va svårt att förstå varför "i all sin dar" jag skulle kunna tänkas vilja byta till ett killnamn/tjejnamn, när jag nu är tjej/kille.

Egentligen vill jag att det inte ska spela nån roll. Namn ska passa, och könsuttryck ska vara fria utan att behöva förändra personer att passa in eller stå bredvid. Jag vill kunna heta mitt kvinnliga namn utan att det rör mig i ryggen. Kunna kalla mig mitt androgyna smeknamn och tycka att det är charmigt och lustigt när folk inte kan könsbestämma mig. (Tills det blir en aggresiv fråga sent på kvällen på tunnelbanan, då är det mindre roligt, förståss...).
Men jag kan bokstavligen inte låta bli att bry mig om rådande normer. Samhället som format en till den en är osv. Jag uttrycker mig kanske luddigt. Men jag menar att jag kanske måste fortsätta problematisera kön och namn ett tag till. Lägga fokus på det som jag ser som problem och erkänna skillnader osv. Tills efter revolutionen och friheten, ni vet, då. Sen kan jag lugnt luta mig tillbaka och inte oroa mig. Men tills dess står jag framåtlutad på tå och väntar på att ge svar på tal. Att kämpa för frihet och rättighet.

Och om jag byter namn, till ett icketraditionellt kvinnonamn, då får jag ta konsekvenserna för det. Folk kommer undra. Kanske fråga. Troligtvis prata. Skämta. Vara lite inskränkta. Bli lite upplysta. Jag kommer få ta mycket skit, mycket ovetskap och mycket förundran. Skulle det vara värt det? Att välja ett namn som passar mig bättre som person. Som känns mer jag. Men som bryter mot institutioners och människors uppfattning om rätt och fel. Jag måste suga på den här karamellen. Men jag har en spännande känsla och upproriskhet i magen. Jag behöver kanske uppmuntran och pepp. Eller bara betänketid.

Mest är bäst?

2009-12-29T01:34:00.000-08:00

Året året. Vad har hänt det här året? Jag tänker inte göra varken en lång och detaljerad lista, ett nyttigt manifest eller en spännande nyårskrönika. Jag ska bara ringa in några återkommande favoriter och dela dem. Låtar som liksom kommer tillbaka från tid till tid (säg dag till dag) och alltid drabbar mig på ungefär samma sätt. Med värme, kärlek, sorg, rädsla, hopp etc. Jag ska inte precisera vilken låt som ger mig vad. Lyssna och känn själv. Det är det bästa.

Hell on wheels - Heard you on the radio
DJ Shadow - Blood on the motorway
16 horsepower/Noir desir - Partisan
Motoboy - Young love
Anna Ternheim - Leaving on a monday (album)
José González - In our nature (album)
Kimya Dawson - I'm sorry that sometimes I'm mean (album)

Regression vs rekreation

2009-12-27T14:12:00.000-08:00

Jag har städat ur mitt föräldrahemsrum. När jag bodde där efter att min storebror flyttat ut hade jag två rum och sen när jag flyttade blev det ena till gästrum och det andra till förråd, typ. Men nu är det rätt så städat. Måste fixa ett ställe att ställa alla grejer sen när jag ska ut och resa. Alla grejer ja. Apropå att spara grejer. Vi var hos min mormor på landet utanför Vingåker (utanför Katrineholm) igår. Det bästa med att åka dit är att gå ner i källaren till min mammas gamla barndomsrum och rota bland hennes och hennes brors gamla grejer. Foton, böcker, plancher, möbler, urklipp, prylar. Det är fantastiskt! Som att åka tillbaka i tiden och lära känna min mamma som hon var då. Innan mig.

Så frågan är nu, när jag vet hur mycket jag uppskattar att kolla på min mammas gamla grejer, hur mycket av min egen skit jag ska spara och hur mycket jag ska göra mig av med. Jag vill ju inte vara bunden av mina grejer. Vill inte behöva släpa med mig en massa nostalgisk smörja bara för att någon nån gång kanske kommer vara intresserad av vem jag var förr. Jag t ex, eller framtida personer i mitt liv. Och det känns rätt konstigt att ha kvar ett helt rum med grejer hos mina föräldrar. Som att inte riktigt släppa taget. Lite för bekvämt som. En väldigt medelklassig trygghet att alltid kunna återvända till barndomshemmet, alltid kunna räkna med mina föräldrar ekonomiskt- och trygghetsmässigt. Jag har lite medelklassångest och det är väl som sig bör. Det kan jag gott ha, typ. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra åt/av det.

Gör det en person fri att inte ha några ägodelar? Kan en ha inaktiva ägodelar och ändå vara fri? Eller är det just de inaktiva statiska oanvändbara grejerna som håller en fast och låst? Blabla både ha och äta kakan blabla whatever. Jag vill bli fri från ha-begär. Jag vill inte gå på att en mår bättre av att köpa grejer. Det är som socker. Det funkar en liten stund, sen blir det värre än det var innan. Hela profit-på-allt-grejen; jag är emot. Men att spara gamla grejer gör väl bara att jag inte måste köpa lika många nya? Eller blir det nån slags samla-på-sig-mani istället? Jag gillar användbara grejer. Funktionalitet.

Min tillfälliga lösning är att samla det som känns viktigast på hög, försöka glömma det och sen, om några eller många år, när jag kommer på att vara intresserad igen, kan jag plocka fram och minnas igen.

Med högtider kommer alkohol

2009-12-24T09:12:00.000-08:00

Jag har gått. Jag sitter demonstrativt inne i "arbetsrummet" medan de andra sitter kvar runt bordet och sveper. Mat är okej som gemensam faktor att samlas kring. Mitt julbord är ju lite anpassat, men ändå väl integrerat med det övriga. Några rätter görs veganska som inte annars var det, några rätter läggs till och några slopas. Mitt veganska julbord är lika komplett som vilken köttis's som helst. Men alkoholen. Ingen bra prognos. Till och med jämställdheten har snirklat sig in. Både min bror och min faster är numera självständiga förespråkare för genusperspektiv och jämställdhetsarbete. Både teoretiskt och praktiskt (vilket jag måste få återkomma till). Andra runt bordet kan kanske hålla med till viss del, men vet inte att eller orkar inte göra något åt saken (läs; skiten). Men de två gör faktiskt ett bra jobb. Men alkoholen. Denna glorifiering. Jag blir så trött. Varför följer det med liksom automatiskt när vi talar tradition. Kan vi inte ha trevligt och fokusera på något annat? Måste snappsvisor, utmanande gliringar om vem som druckit minst och mest och äckligast följa med? All skit som alkohol för med sig tystas det snabbt om. Peppa varandra att dricka på randen till för mycket, var skenbart stolt över fyllespex du ångrar du gjorde och sudda ut även de gränser du moraliskt sett skulle ha kvar. Alkohol fördummar. Så, jag har sagt det. Jag tycker det är jävligt dumt att dricka alkohol. Jag tänker inte ta tillbaka det. Det blir kanske obekvämt om vi pratar om det här samtidigt som vi ska komma överäns och umgås, men när ska vi prata om det då? Finns det något bättre tillfälle? Kanske när du är bakfull? Eller när något riktigt illa har hänt till följd av drickat. Jag vill inte komma på ofot med någon, framför allt inte mina vänner. Men jag önskar verkligen att alkohol inte var en lika stor del i deras, eller någons, liv. Min familj inräknad. Jag ska gå och se om de har tröttnat. Om samtalen handlar om något annat. Men är det såhär runt allas julbord? Nyårsfir? Varför? Finns det inte bättre saker att lägga pengar, tid och energi på? Jag tycker det.

Ett hem versus en frihet

2009-12-22T14:50:00.000-08:00

Mitt hem är under rekonstruktion. Tack vare inflytt och omflytt omvärderas och ändras allt en aning, för att bättre passa oss tre som nu bor här. Vi kallar oss Andra sidan, pga ett annat kollektiv som bodde i lägenheten med balkongen mitt emot som kallade sig (och var en) Kärnfamiljen. Vi är sjärnfamilj och jag gillar mitt hem. Det är fint och tryggt och lugnt och kreativt och behagligt. För det mesta rent (fast jag måste erkänna att jag nog bidrar minst till den faktorn) och med nästan alltid bra musik (också här bidrar jag nog med minst kreativitet. Jag sätter gärna på Lugna favoriter i köket...). Men det är alltså grymt. Helt grymt. Eller visst massa saker skulle kunna vara precis som Jag vill ha dem, men så är det ju att bo i kollektiv. Kompromiss-schmiss.

Men jag längtar ju bort samtidigt. Och just nu, just ikväll, är det två motstridiga känslor. Jag vill åka ut, jag Ska åka ut och se mig om i världen. Hahaha, för Europa är ju världen, det vet ju alla. ALLA! Men i alla fall jag ska bryta upp och bryta loss. Lämna denna ljuva tillvaro för otryggheten och friheten på vägarna. Lifta och couchsurfa. Finns det något jobbigare? Finns det något friare? Hur länge pallar en? Hur många gånger kommer vi ta in på alldeles för dyra ställen för att få den där lyxen vi i våra medelklassliv har vant oss vid? Det vill jag veta. Och för att få veta det måste jag prova.

Boenden kommer och går. Där jag är i livet kommer de och går. Jag kommer inte alltid att bo här. Jag vill nog inte bo i Stockholm alls. Men det visar sig. Uppehälle och utbildning och boende och sånt, jagharingenaning och jag villintehadetheller. Jag ska njuta medan jag kan. Alltid. Men särskillt nu. När jag vet hur ändligt det är. Hur bestämt det är att jag medvetet ska dissa idyllen. För lärdomen. För erfarenheten. För friheten.

This is how I set you free

2009-12-19T13:21:00.000-08:00

Här öppnar jag mitt hjärta.

Kär är en känsla. Precis som vilken annan känsla som helst. Den känns i huvet, i kroppen. Den gör saker med kroppen. Den ger någonting. Den känns. Definitionen av känsla i stort sett. Men att vara kär i någon spelar ju ingen roll. Det är vad som görs av känslan, hur den ageras ut som är det viktiga. Det andra är ju i ens huvud. Om jag säger till någon att jag är kär i den, vad förväntar jag mig då? Eller tvärtom, om någon deklarerar sig kärlek till mig, förväntas jag reagera på något särskillt sätt? På rätt sätt? Säga tack, är det ok? Eller måste jag säga Jag med, eller Tyvärr, inte jag. Varför innebär dessa ord så mycket makt? Varför måste kärlek mätas och vägas in till samma nivå för att det ska vara okej, för att det ska gå för sig?

Mina relationer definieras inte av vilka jag har sex med. Jag vill inte det, jag är inte med. Någon skulle kanske säga att det gör väl inte mina heller, en person som säger pojkvän och tillsammans. Men om jag pratar om hur mycket jag tycker om en person, vad vi gör när vi ses och hur jag känner i våra möten, då frågar någon snart om vi är ihop, eller om det är något på gång. Mellan raderna kan en läsa frågan om huruvida vi har en sexuell relation eller inte. För det är dem relationerna som defnineras så precist. Kärleksrelationer. Förhållanden. Speciella regler. Vad jag får känna och hur jag får uttrycka det.

Jag struntar i det. Jag skapar mina egna regler. Jag ser alla mina relationer som möten. Jag har hur många relationer som helst, hur många möten som helst. Jag gör olika saker, känner olika saker med olika personer. Ibland har jag sex, visst, men jag låter inte det styra och ställa över vad jag och personen vill göra sen. Hur vi vill ses. Visst kan jag vilja göra saker med personer igen, vilja fortsätta träffas, ha fler möten. Men hur de mötena blir måste få visa sig. Att försöka förutse hur folk ska känna sig, att ta för givet vad som kommer hända, det är ju bara befängt. Visst gör folk det. Folk bygger sina liv på förväntningar och förgivettaganden. Och ändå ändras allt. Inget är beständigt. Bättre eller sämre har inget med saken att göra. Det är bara, annorlunda.

Ärlighet i vad jag gör. Du kan inte bli ihop med mig. Jag blir inte ihop. Jag träffar en massa folk hela dagarna och har massa olika slags relationer. Olika slags möten. Men jag tänker låta varje relation vara sin egen och min egen, inte din eller dina höjda ögonbryns. Det är inte normen. Det är vad jag känner och vad jag vill.

Poem from heart

2009-12-15T13:10:00.000-08:00

We ought to let our eyes stay open
let the sun burn our faces
As long as it's not far from truth
friends fall don in their place there's regret
We all shake our heads when we sleep
hoping we'll get of easy
Outside it's our bodies shaking instead
while our minds are steady freezing
If my goal was to build a home
I'd be done no and I could go to sleep
But it's rather the walls of my own
complexion that needs reconstruction
But then, don't e all?
Look yourself in the eyes from now and
again Face facts and breath easy
After all, this isn't really your fault?

Next cup of tea, please.

2009-12-14T12:38:00.000-08:00

Jag målar inte så mycket just nu. Det är så mycket annat som snurrar. Efter en hel-intensiv vecka i Göteborg, Malmö och Köpenhamn sitter jag nu på golvet efter avklarat arbetspass och ser mig häpet omkring. Alla dessa grejer jag omger mig av. Alla prylar. Jag rensar och tittar på gamla bilder och hoppas att jag börjar måla mer igen snart. Jag har pratat mycket om resan på senaste tiden. Jag har ju inte kunnat prata om den tidigare eftersom planen uppkom väldigt nyligt. Men i alla fall så har jag fått massa uppmuntrande ord och tips om saker att göra väl på vägarna. Jag ska alltså åka ut och lifta i Europa utan direkt mål och utan direkt tidsram. I vår, typ. Smaka på smutsen i livet, ungefär. Då kanske jag kan skrapa ihop lite inspiration och he den på papper eller liknande. Sen eventuellt få hit den på ett eller annat sätt. Hoppas!

Demonstrationen i Köpenhamn var stor och bra och spännande och lite skrämmande. Jag blev intervjuad av Sörmlands radio och sa en massa bra och lite klychiga grejer. Håll till godo.

http://www.sr.se/sormland/nyheter/artikel.asp?artikel=3306377

Vegomässa och Konstfacks julmarknad

2009-12-05T11:30:00.000-08:00

Väcktes först av några irriterande men välmenande sms sen av ett avtalat telefonsamtal. Upp upp och iväg trots den sena timmen i säng igår. Iväg till Vegomässan. Djurrättsalliansen, Goodstore, Djurens rätt, Underground burgers, Hermans mfl mfl. Mycket representerade, mycket folk. Men övervägande matrelaterat och det får mig att sucka och le ett stramt leende. För även om skillnaderna mellan veganism/vegetarianism och köttätande till syntes är vad vi äter så blir jag väldigt trött på att debatten allt för ofta stannar just där. Vi är vad vi äter? Ja, men det har inte så mycket med maten i sig att göra som med dom val och bortval vi gör genom att ta bort animalier. Visst, jag äter inte något som kommer från djur. Men intressantare än så blir det ju inte. Det ju inte. Det. Maten. Och att det handlar om mer kan folk förstå. Men att det handlar om allt, att allt hänger samman, det är desto svårare. Förtryckande och förnedrande strukturer, utsugning av naturtillgångar, utnyttjande av arbetskraft, fördelning av jordens resurser och människors känsla för solidaritet. Djurrätt, männskorätt. Rätten att leva ett värdigt liv. Det är väl allas rättighet? Inte vi och dom. Allas. ALLAS.

Efter mycket och god mat och lite för lite information på Vegomässan gick turen till Konstfacks årliga julmarknad. Det är mycket folk i små lokaler och jag tänker bara Nödvändigt. Nödvändigt med konst. Konsthantverk. Visst, jag älskar att hålla på med det själv. Jag skulle inte ha något emot att gå på Konstfack om jag tog och fick möjligheten. Men politiken, var är politiken? Har folk blivit skrämda av all konstkritisk debatt den senaste tiden? Var är slagorden i konsten? Var är den nödvändiga konsten? Varför är alla vita medelklass män och varför måste allt kosta multum? Visst, det är konst. Allt är konst. Konst är nödvändigt och om, som jag tycker, konst ska vara provocerande och väcka nånting hos åskådaren, så har Konstfacks julmarknad lyckats. För jag blir absolut provocerad. Jag blir lite arg faktiskt. På hur tillfället att bryta mot regler och normer ges till folk som inte ser att utnyttja det. Eller är jag bara inte tillräckligt insatt? Jag kanske skulle gå där själv, så får jag se hur lätt det är. Eller så får de som är verkligt bra inte vara med i det allmänna rummet. Vad vet jag om konst? Vad finns det att veta?

Går efteråt till mitt nyttiga jobb och känner Revolution. Känner Åt helvete med dom. Jag ska nog ge dom. Jag behöver inte vara del för att vara med. Mer nyttighet i vardagen, i politiken, i konsten. Mer konst och politik i nyttigheten och vardagen. Nu! Tack.

Labyrinter inombords

2009-12-02T13:05:00.000-08:00

Många brev har skickats på sista tiden. Mycket text som sprids över landet istället för att stanna hos mig. Jag gillar det ju, annars skulle jag inte skriva, men det är utelämnande när det inte bara hamnar i min dagbok. Att skriva utelämnande i en blogg känns väldigt roligt.

Text försvinner framför mig lite för snabbt. Visst lämnar böcker intryck, men jag vill känna och tänka runt dem under tiden som jag läser också. Nu är det bara bok efter bok efter bok. Och jag älskar att läsa och läsa om bra böcker. Men att sluka dem såhär. Jag vet inte. Jag kan ju som sagt läsa om dem. Veta att den här boken vill jag tänka mer på snart/nån gång och vara nöjd så. Boken jag läser nu är lite speciell för mig dock. Den får mig hela tiden att tänka på annat. Mina tankar glider iväg när något jag läser påminner mig om något och jag måste läsa om hela stycken för att jag fortsatt läsa samtidigt som jag varit onärvarande. Ibland helt banala och tråkiga grejer men lika ofta intressanta djupa tankar och minnen som är väl värda att tänka på.

Paint your heart out

2009-12-01T05:28:00.000-08:00

Tiden syns bara på klockan. Ljuset syns bara vissa klockslag. Jag har satt upp adventsstjärnan i fönstret och golvet är täckt av vattenfärg och papper. Läser Kafka on the shore av Haruki Murakami och lyssnar på nått P-radioprogram. Ovanlig musik och galgar i hela sängen. Fortfarande halsont, ynka bättre. Sittsår och liggsår och ingen ork. Men de kala träden gör fina siluetter mot himlen som jag kan titta på med huvet på kudden. Jag värmer mig med varm saft och skulle fuska om jag bara orkade gå till affären. Jag biter ihop tänderna hårt och ser mig omkring i mitt lilla helvete/rummet/livet. Det är säkert kallt ute. Det ser ganska kallt ut men vad vet jag. Jag är ju alltid varm ändå. Sugen på kontaktimprovisation och frihet. Men jag får nöja mig med varm saft.

Det brinner inte

2009-11-30T03:50:00.000-08:00

Iförd rosa silkesshorts och vitt linne tillbringar jag åter dagar i sängen. Jag blir visst aldrig frisk. Och ibland känns det skönt att va sjuk för att det legitimerar slackerlivet jag lever oavsett hälsotillstånd. Det tillåter film och böcker och ensamhet, alla tre bra saker. Men inte idag. Inte bra idag. För helgen har pumpat mig full av energi. Kreativ energi. Att göra saker. Wow, jag vill göra saker! Det var ett tag sen. Men nu kan jag alltså inte, för nu är jag sjuk igen.

RFSU hade medlemsutbildning i helgen, där jag närvarade. Min hals blev väl inte bättre av att diskutera så mycket, men mitt humör blev det. Engagemang! Organisering! Aktivim! Hurra jag känner hopp spira. Jag vill göra saker med mening. Som har mening. Helst NUNUNU. Men sen får duga, eftersom nu går i vilans tecken.

Jag tänker på att ta plats. Att ta plats själv i sitt eget liv. Att värdera det en gör som det bästa tänkbara. Att tänka aktivt på både det en gör och det en tänker på. Låg igårkväll innan jag skulle somna och tänkte på vad mitt huvud rymmer. Vad någon skulle se om de läste mina tankar. Jag brukar tänka, hur kan de veta, när inte ens jag hänger med/vet. Men jag hittade både ett och annat däruppe som var både roligt och intressant.

Sen är det ju det här med att ta plats i förhållande till andra. Könsmaktsordning. Egoism. Osäkerhet. Massa saker som påverkar vem som tar plats varför. Ibland känner jag mig trotsig. Ganska ofta faktiskt. Och att jag håller tyst och tänker att jag snuvar dem på konfekten genom att inte dela med mig. Att de får skylla sig själva för att de inte märker att det bara är dom som pratar. Att jag är tyst. Ställer frågor, ställer inga frågor. Det är viktigt att ställa frågor! Och att lyssna. Men om de inte ställs finns det ingen plats för lyssn. Sen sitter ovanan från trotsigheten att inte dela med sig i och jag pratar inte fastän jag vill eller borde. Och då blir jag istället ledsen, uppgiven, och önskar att någon ville ställa en fråga, hjälpa mig på traven, få mig att prata, att dela med mig. Så oftast förblir jag tyst.

Synkroniserad i rörelser

2009-11-27T02:36:00.000-08:00

Golvet känns kallt under mina nakna ben och datorn, vars högljudda surr lockade mig till sig, är någon annans. Anna-ns. Igår dansade jag som bara den medan några roade typer hade helkul åt mig på sidan av. Men känslan kunde inte falna av deras skratt och deras pek. Energi och lycka, trots den monotona och egentligen o-omtyckta musiken. Nästa gång går vi nånstans med bra musik, visst?

Efter all svett, dans, prat, skratt osv fyllde vi våra magar med potatis, fett och salt. Jag iaktog några sjuksköterskor som stod och nog också skulle äta, för de såg väldigt oarbetande ut. Tänkte att det är en stor anledning. För mig. Att bli sjuksköterska. Om jag nu nånsin bestämmer mig för att återuppta de planerna. Att vara den som har/tar kontroll över situationen. Att se vad som behöver göras och ha kunskap och kraft (i sitt ämbete, hoho) att göra just det. När det är något som behöver göras alltså. Inte att flirta med snabbmatsfylla i tjusiga ambulans-outfits, även om det inte heller vore fy skam.

Fortfarande i jag-vill-inget-läget men det har ändrats lite. Jag umgås igen och det hjälper mig att se mig omkring. Böcker blir sidattraktion och planer görs för framtida bravader, framtida resor. Förändring är i luften, alltid, och just nu är den som en sån där vattenfylld plasttubsleksak som med flit vill glida en ur händerna. Vad som ska prioriteras är nu en rynka mellan mina ögonbryn, i min panna, för jag vet uppenbarligen inte. Det känns fortfarande skönt att säga att jag är inne i mitt eget höstmörker tillsammans med mina böcker. När någon frågar hur jag mår, som inte vet hur jag mår, säger jag mjeaee, det kunde vara bättre. Och det kan det ju alltid. Jag behöver bara testa just hur mycket bättre. Och böckerna är ju fortfarande väldigt aktuella, eftersom de försvinner en efter en. Ibland två efter två och nya sätts i mina händer med nya tankar i mitt huvud. Men dans är absolut en konkurrent. Mer dans i mitt liv.