Sanningen i vitögat

Det var en gång en godispåse. Den stod oskyldigt på ett bord i en lägenhet i mellan/sydvästra Sverige. Runt godispåsen låg papper, pennor och anteckningar från lektioner i spanska. En kudde med ett par raggsocksklädda fötter vilade strax intill. Påsen var röd och vitrandig, som en polkagris, men innehöll bara lakrits. Jefferson Airplane spelade en bit bort och en hjärna gick på högvarv för att hitta lösningar på olika komplikationer. Formuleringar hade gjorts och ett nervöst pirrande och oroligt grumlande kändes i fötternas mage längre upp på kroppen. Godispåsen visste att den blev utnyttjad. Att dess enda roll var att lugna och egentligen knappt uppskattades för dess goda smak eller hållbara och relativt näringsgivande innehåll. Men så kunde det ju vara, det visste den. Häftapparater, mobiltelefoner och ensamhet fyllde rummet där popcorngirlanger, vimpelgiranger och fligolitbokstäver hängde från taken.

Nånstans fanns en tanke som födde tårar i de osminkade ögonen och under mösskanten. Mössan hade suttit kvar sen gårdagskvällen när skrivprogram startats och brev lästs och lästs och besvarats. Mössan, luvtröjan och raggsockorna var som trygghet och kunde eventuellt inte jämföras med de fem olikfärgade tabletterna som stoppades i den oroliga men förhållandevis välmående magen och huvudet vid flera olika tider på dygnet, men var ändå viktiga.

Hösten hade fallit bara en kort kort stund och godispåsen hade legat i sopporna ett antal gånger men alltså gång på gång plockats upp och slängts igen. Nu var den nästan slut och likaså tårlösheten.

Den dag allt blir bra är allt slut. Det stora svarta har smugit undan och nytt hopp tänts i trevåningshusets blommiga fönster. Att hellre ha en komplicerad relation än ingen alls är lätt att säga, svårt att göra. Men ingen relaton alls blir minus på skalan och jag vill inte. Vill inte ha minus. Nya vägprydnader, en stillastående klocka, en överfull tvättkorg, kläder på en klädstång, makt i andetagen och bara möten som känns ofrämmande och behagliga. Inte utsätta sig för onödig stress. Ta det lugnt. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Jag ser hur fantastiska möten vi skulle kunna ha. Vet de vi redan haft. Varför har det tagit så lång tid att smälta allt. Varför tar det alltid lång tid för mig att smälta allt. Varför måste jag har miltals avstånd och tystnad så länge efter intensiva möten? Om detta forskas och funderas det. Tills dess en vegansk pizza och en familjedröm nånstans i det blå. Men höstvindar för också med sig höstmoln och det, det är bland det finaste jag vet.