Jag omger mig med valar. Som om jag har något val. Nej just det, det var ju det det handlade om. De där påstådda valen, den ljuva valfriheten. Skitsnacket. Men valar flyger på väggar omkring mig och viskar till mig i sömnen i drömmen. Det där om att försöka leva det liv en vill. Att kämpa för att kunna det, om ens vilja går emot den allmänna förväntningen om hur det livet ska se ut. Hur det livet ska se ut. Se ut.
Jag upprepar mig både i ord och handling. Jag ska flytta tillbaka till Stockholm. Har någon hört något så fånigt? Men ingen vågar tro på det förrän jag flyttat in och står med lådorna i farstun, för sån är jag, ombytlig. Jag försöker stå fast vid mitt beslut. Jag vet att det är bra för mig, tror mig veta det. Den där balansen jag ska jobba med. De där viktiga nära relationerna som jag ju visst vill ha i mitt liv. Nu ska jag bara hitta det där boendet med guldkant som jag suktat efter så länge.
Jag försöker komma på om jag skulle kunna förbättra hur jag hanterar saker och kommer å ena sidan inte på något. Nej, jag lever som jag lär. Å andra sidan skulle jag kunna revidera stora delar och sätta upp helt nya rutiner och principer för hela mitt liv. Fast det skulle jag inte. Men ibland känner jag mig låst i de val jag gjort. Och är rädd att de val jag ska göra i framtiden ska cementera mig ännu mer. Som att normen är ett icke-val. Bullshit. Bara för att normaliteten osynliggör valen så betyder det inte att de inte finns.
Jag är både rädd för och välkomnar förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar