Jag sitter vid en fet fancy dator bredvid en vägg fylld med sånna där snygga magasin. Sånna som vi köper inför långa tågresor men vi snabbt glömmer när vi ser overkligheten flyga förbi utanför fönstret. För när en lever bland betong och krig som börjar precis här, i våra egna städer, så lockar naturen oändligt. Ett larm går av och alla närvarande ser sig om kring. Ser på varandra. Plötsligt är vi sammankopplade och vi höjer nervöst på ögonbrynen. Det springer förbi en vaktmästare och vi byter ut nervösleendena mot tackochlov (att jag slapp göra nånting) leenden.
Jag ser ut genom tjocka glas. Jag lutar mig framåt, lägger huvudet i händerna med armbågar stödda mot knän. Jag drar ett djupt infekterat andetag. "Rotation". Vad fan är det för jävla namn för något så hemskt så hemskt? Förflyttning till Afganistan, till krigets skugga. I alla fall verkar du tro att det är i skuggan av konflikt ni ska handla. Jag tror att vad ni har är jävligt lite att säga till om. Är det inte det hela militära systemet går ut på. Nån annan tar besluten. Ifrågasätt inte. Ta inte upp nånting som inte redan behandlats av dina överordnaden. Så verkar det. Jag lider. Men det är ett kluvet lidande för jag vet att det här är större än min personliga anknytning till frågan. Att ha någon nära sig som ska delta i vad jag anser vara brott mot mänskligheten är stört svårt. Stört svårt. Jag skäms. Jag gråter. Jag har ångest. Men det gäller som sagt lite mer än mitt ynka besvär. Det råkar gälla ett helt system som bygger på utnyttjandet av Annan. Att det börjar här, just där vi bor, är det ingen som pratat om förut. Att länder bygger sina ekonomier på konflikt och mördande i krigs namn, i terroristbekämpnings namn, det är helt jävla ofattbart.
Läs om Ofogs kampanj War starts here eller Kriget börjar här på
Ofogs hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar